Stadsträdgårdsmästarens eftermäle

Alla ska vi dö. Och alla ska vi då lämna efter oss någonting. Eller ingenting. Jag tänker på det här eftersom jag ganska ofta tänker på döden. Men också för att jag brukar gå på antikvariat och titta på biografier. Hyllorna är fulla av böcker som dokumenterar idag okända människors livsgärningar. En läkare här, som förefaller ha levt ett alldagligt liv i en fin modernistisk villa. En stadsträdgårdsmästare där, som sitter och myser bakom ett berg av blommor och kakofonin av hyllningstal vid pensioneringen.

Det är ändå ett projekt, detta. Att fylla tvåhundra sidor eller mer, med en persons liv och verksamhet. Det är inget som görs på en eftermiddag. Och det lämnar läsaren, eller i mitt fall; bläddraren, med en konstig känsla av vemod. Alla glömda människor och deras liv som är lika glömda, trots att någon bundit in dem i tusen exemplar. Det är nästan som att manifesterandet gör dem än mer bortglömda. Bortglömda trots att en stiftelse eller en fond av något slag bekostade dokumentationen. Som döda rika människors nedfrysta hjärnor, i hemliga rum i berggrunden under Utah eller Colorado, i modstulen väntan på att någon gång väckas till liv igen.

Jag tänker också på Mats Qviberg. En gång, tror jag, var han känd för att vara en bra aktiegubbe. Idag är han känd för att ha kraschat en bank och ligga ganska långt ut på Jonas Inde-skalan på Twitter samt att på imponerande kort tid ha köpt andelar i Metro för sjuttio miljoner för att sedan sålt samma andelar för en krona. Det är något nästan häpnadsväckande självdestruktivt i det. KLF eldade upp en miljon pund. Mats Qviberg eldade upp sjuttio miljoner kronor. Och lyckades inte ens göra något spektakulärt av det. Går det ens att komma på ett tråkigare sätt att bränna sjuttio miljoner på, än att bara vara omdömeslös?

Jag vet inte om Mats tänker på döden. Men han verkar inte speciellt besvärad över sitt eftermäle, så mycket kan man säga va? Jag ska erkänna att jag är ganska svag för den här fuck it all-attityden. Mats är tråkig, kanske. Usel på att äga medieföretag, utan tvivel. Men framför allt obrydd. Och varför inte? Vad finns ens att försvara mer än en plats i ett antikvariat år 2070.

Oavsett är jag nyfiken på vad han kommer att göra härnäst. Kan man förlora sjuttio miljoner, lär man ha några till. Och kan man komprimera den där rättshaverist-kolbiten till en full blown diamant, så kommer det inte att vara tråkigt att följa – ens om det är, well, tråkigt.

Annonser