Utopisterna är de enda realisterna

Klockan är sex på lördagskvällen och kyrkorna ringer till helg. Fram till skiftet sextio- och sjuttiotal jobbade vi på lördagar. Skolveckan var sex dagar lång.

Vi backar bandet lite. Under industrialiseringen gick arbete över från att vara uppgiftsorienterat (man gjorde det som behövde göras) till att regleras av tid. Eftersom man sällan gick iväg till en annan plats än där man bodde för att jobba, var gränsen vagare mellan arbete och fritid. På en gård på 1700-talet levde folk som nutida IT-entreprenörer. ”Mycket jobb? Haha, vi ser det inte som jobb, det är en livsstil.” Medellivslängden var typ 43 år och alla luktade skit.

1919 lagstiftades om åtta timmars arbetsdag, det vill säga 48-timmarsvecka. Sedan gick det alltså femtio år och så blev det 40 timmar. Nu har det gått ytterligare femtio år. Det borde vara dags för en ny reform.

I nordkoreanska arbetsläger är en arbetsvecka densamma som för nyanställda på brittiska investmentbanker, det vill säga 112 timmar. Sexton timmar per dygn, sju dagar i veckan. De flesta anser att detta är orimligt som standard och praxis. Som med allting destruktivt finns det något coolt och sexigt med det dock. Om jag hade fått en hundring varje gång jag hört folk säga att de jobbat sextio timmar eller mer på en vecka, hade jag kunnat gå ner på halvtid. Och det inte bara sägs, det sägs som att det var något positivt. Det kanske är det? Jag vet inte. Jag vet bara att vi aldrig har haft det bättre än nu.

Det är som att det vore något magiskt med fyrtiotimmarsveckan. 112 verkar vara för mycket. Men samtidigt är 30 för lite. Så lite att det är helt orimligt för alla partier utom V och MP. Det är väldigt konstigt. För vi vet ju också att arbetsmarknaden kommer stöpas om. Snart kommer, med Yuval Hararis ord, the useless class att vara en stor grupp. Och i Sverige ser befolkningspyramiden ut sådan, att vi kommer att behöva många som tar hand om de åldrande. Då kan vi ta några, som får jobba övertid tills de spricker och går av. Eller många, som får jobba kortare veckor men klara det.

Vad jag inte fattar är i grunden detta: Varför är de breda partierna inte utopister? Varför begränsas politiken och idéerna av konventioner och av det som finns. Hur kan en femtio år gammal standard vara självklar?

Vi väljer inte så mycket politiker var fjärde år, som vi väljer förvaltare. Trygga gubbar (oberoende av kön) som minimerar risk och vars visionära förmåga inskränker sig till en något justerad procentsats på på marginalskatten. Det vill säga precis de personerna som i alla andra sammanhang hade avfärdats som direkt destruktiva i sin uselhet. Människor som aldrig kan komma på någonting nytt. Som aldrig kan skapa någonting.

Som inte ens vill något.

 

Annonser