Ljudet av ingen historia

Häromdagen gjorde Expressen en stor sak av att några chefer från Göteborg Energi åkte till San Fransisco på en resa. De skulle dit för att lära sig om digitaliseringen. Silicon Valley ligger där så det är ju en superdigital plats.

Lite bakgrund: Eftersom Göteborgs Energi ägs av Göteborgs stad, har bolaget naturligtvis varit en vansinnig mutfest under många år. Chefer har agerat som världsfrånvända furstar, och kastat guld efter släkt och vänner.

Det var då, dock. Och nu är nu. Saker har styrts upp. Så till den milda grad att personalen fått kritik för sina långa fikaraster. Nyss en kokainpumpad Uday Hussein – nu en småländsk disponent med läsglasögon, alltså.

😦

Cheferna hade femton möten på sitt schema, under tre och en halv dagar. De bodde på ett typiskt hotell för kommunala chefer som åker från Europa för att lära sig om digitaliseringen. Mellan de femton mötena hade man även bokat in en vintur till Napa Valley. Där man både åt mat och drack vin.

Expressen vill att vi ska uppröras över detta. Jag försöker men jag kan inte.

Jag tycker mest att det känns lite gement, sorgligt nästan. Herregud de har femton möten på tre dagar, de bor på en motsvarighet till Scandic Malmen och en eftermiddag åker dom till en vingård. Ska det vara något att tjafsa om?

Det här är en journalistik som, gissar jag, bygger på en dröm om vad journalistik är.

Den görs av oerhört romantiskt lagda människor som vill avslöja och när det inte finns något att avslöja då får man avslöja det ändå. Kanske är de så inne i det att de inte ser? De blundar istället och ser sig själva få ett pris för sin gärning. ”Yes, Watergate was OK but this one sure is bigger.

De drömmer om att rota fram sodomitiska porrklubbar, konspirationer, sinnessjuka lyxhotell och middagar där man klätt filéer från utrotningshotade djur i bladguld – som man sköljer ner med Chateu Latour från Hitlers sommarstuga.

Så får de inte det. Men är stinna på ett säreget rättskaffenhetens adrenalin. Och de har trots allt sidor att fylla, löften till chefer, hyror att betala, osv.

Om vi vänder på det: Hur skulle en resa sett ut för två chefer från ett kommunalt bolag i Göteborg, för att Expressen skulle säga okej? Så här tänker jag:

Cheferna åker med en fraktbåt (det är ändå Göteborg vi pratar om). De måste jobba på resan. De får stryk av en tjock maskinist med buskiga ögonbryn. Mat är det inte tal om. Alla ombord skrattar åt dem och kallar dem ”tjänstemannarövar”.

Framme i San Fransisco får de stjäla varsin cykel för det blir inga taxi- eller bussresor. Sedan sover de under bar himmel. Klockan fem på morgonen är första mötet. Sedan är det nio möten varje dag. Däremellan sopar de gatorna. Ingen mat. Stryk ganska ofta. Att åka till en vingård är det inte tal om. En eftermiddag unnar de sig dock varsin kaffe på ett torg nånstans. När de ska åka hem skjuter man iväg dem med en jättestor slunga. De landar i höjd med Vinga och dör vid nedslaget.

För övrigt tycker jag att Expressen ska gräva i medarbetarnas fikarast-vanor istället. Det där verkar helt sjukt ju.

Annonser