Journalistik måste få kosta!

Jag är betalande läsare av DN och SvD. Journalistik måste få kosta, tänker jag. Jag betalar även för GP och Sydsvenskan för det händer att jag vill veta vad som sker i provinserna, om någon delar en länk eller så. Det blir en slant, och det känns lite dumt att betala prenumerationer som låter mig läsa allt, även om jag bara läser en av tiotusen artiklar.

Men journalistik måste få kosta, tänker jag. Vem vore jag annars?

En som vill att prekariatets allra uslaste frilansare ska gå gatorna fram, sida vid sida med sina anställda bröder och systrar, likt gisslare? Hålögda och blekhyade. Va? Det vill jag väl inte såklart.

Eftersom det händer att artiklar delas även från Borås Tidning, Nerikes Allehanda, Norrländska Socialdemokraten, NWT, Alingsåskuriren, Corren, Östersundsposten, Falköpingsgazetten, Helsingborgs Dagblad, Hjo Weekly och ett dussin andra titlar, betalar jag även för dem. Kostsamt? Det vet jag inte. Journalistik måste få kosta.

I reda pengar blir det cirka 2 150 kronor i månaden. För något som jag utnyttjar till en hundradels promille. Men alternativet vore ju att jag personligen körde ut krönikörer och kåsörer från sina torftiga kyffen, ut på gatan. Sålde deras fattiga ägodelar på auktion. Kastade fikon efter dem. Ropade plumpheter och oförskämdheter.

Nu kunde för all del någon hävda att tidningar skulle kunna sälja artiklarna styckevis, för en femma eller tia eller så. Så att man dels bara betalade för vad man läser, och dels inte behöver betala en hundring i månaden styck för en massa tidningar.

En annan kunde komplettera resonemanget genom att säga att både Klarna och Swish skulle kunna lösa den sortens mycket små betalningar, med lätthet.

Till dem som säger sådant vill jag bara säga en sak: Journalistik måste få kosta. I en tid när all musik i världen är gratis. Då måste en kul krönika ur Norra Skåne få kosta 99 kronor per månad.

Det handlar inte om affärsmodeller.
Det handlar om principer.

Annonser