Mats Qvibergs sång

Det har väl inte undgått någon hur dålig Mats Qviberg är på att äga tidningen Metro. Superdålig! Jag tror faktiskt inte att någon skulle kunna vara sämre på att äga tidningen Metro än vad Mats är. Bockstensmannen? Nog skulle väl han vara sämre? Nej. Han bara ligger där i Varberg i nån slags glaslåda och tar det lugnt. Bättre ägare helt klart.

Tänk dig ett gammalt fint trähus, så torrt att det knäpper i träet av torrhet. Det är som att träplankorna sjunger en evig sång om hur torra de är och ber till Gud att ingen passerar med en tändsticka. Isoleringen på vinden är knastertorra sågspån. Överallt står tygpåsar med trasselsudd indränkt i linolja. Golvet luktar diesel.

Gryningspyromanen skulle vara bättre på att äga det huset än vad Mats Qviberg är på att äga Metro.

Jag får en intervju med Mats och väljer att inte prata om Metro. Jag frågar istället vad han tycker om att mängder av twitterkonton har blockats från @Sweden. Mats tittar på mig med sina pliriga små ögon. Så börjar han sjunga, i vemodiga och utdragna toner. Som en val! Det kanske mer är som ett mycket melodiskt brummande än vad det är en sång. Men det gör väl inget?

Mats ler nu, med hela kroppen. Det är ett sånt där otroligt ögonblick, där man kapitulerar inför naturens gåtfullhet och skönhet. Han är verkligen sämst på att äga tidningen Metro, men han har en helt egen sång! Resonansen i hans späda kroppshydda är otrolig. Det är ingen val, det är en Mats. Så kraftfull och samtidigt gåtfull.

Min fråga om de blockade twitterkontona är oviktig nu. Allt är oviktigt. Mats har rest sig upp och går sin väg sakta. Han vänder sig inte om. Jag vill springa ifatt men kan inte förmå mig att göra mer än lyssna. Det jag har upplevt här idag kommer följa mig så länge jag lever. ”Tack, Mats” viskar jag tyst för mig själv. ”Tack.”

Annonser