Voltairekomplexet och samtiden

Nazister har fått okej att vara på plats i Almedalen. ”Det är helt okej”, säger ganska många. ”Annars är ju vi de intoleranta.” Så himla idealistiskt. Det är omöjligt att läsa de replikerna utan att tänka sig en målbrottsröst och en idealistisk elevrådsrepresentant, med trettonåringens samlade livsvisdom.

Det är inte så länge sedan som folk tyckte att det fanns en skillnad i nyanserna mellan en nazistisk åsikt och en, säg, folkpartistisk. Idag är det bara just åsikter, sida vid sida. Och lite nazism har väl aldrig dödat någon.

Om jag hade varit nazist hade jag blivit bekymrad – och provocerad. Varumärket som nyss var absolut ondska, har nu blivit typ EU-skeptiker. Jo, de har uniformer och de vill ha etnisk rensning. Men i djurrättsfrågor står de väldigt nära miljöpartiet.

Nu är jag inte nazist. Jag är heller inte anhängare av jihad och drömmen om ett islamistiskt kalifat. Jag tycker därför att det är så himla konstigt, att samtidigt som vi bjuder in nazister till bokmässor, politikerveckor, bibliotek, äldreboenden, skördefestivalet och poetry slam-galor – så pratas det om att göra det olagligt att ens prata positivt om IS eller att rekrytera medlemmar åt dem.

Här måste vi, i konsekvensens namn, bestämma oss för en linje.

Antingen är nazisterna något som vi bör hantera med den skepsis som kommer med sju miljoner mördade människor och ett förakt mot det öppna samhället. Och IS en grotesk dödskult och ett uppenbart hot mot samma öppna samhälle.

Eller så är nazisterna i vår tid inte så himla farliga. Och IS bara ett gäng entusiastiska men stökiga ideologiskt skolade ungdomar som inte äter bacon.

Det går inte att ha båda.

Annonser