Framtiden, nu tar du och skärper dig

För tjugo år sedan matade man en dator med all musik som Bach har skrivit. Sedan bad man den skriva ett nytt stycke som skulle låta som det. Samma brief hade man gett en musikteoretiker som även var kompositör, som skrev sin version av ett Bachstycke. Dessa spelades sedan upp för en publik, som bestod av folk som var väldigt bevandrade i klassisk musik, tillsammans med ett av Bachs minst kända verk.

Publiken skulle sedan gissa vilket stycke som var Bach, vilket som var musikteoretikerns och vilket som var datorns. Majoriteten trodde att det musikteoretikern skrivit, var datorns verk. Och att det som datorn skrivit, var Bach.

Redan 1997 var alltså en dator bättre på att vara Bach, än vad Bach var. Nitton år senare gör nån bank en grej där de låter en dator måla en Van Gogh, efter att ha sett alla konstnärens verk, inklusive 3D-scanningar av dukarnas texturer och färglager. Ta-daa, datorn visar sig vara övernaturlig bra på att vara Van Gogh. Nästan bättre än originalet.

Och eftersom det har gått två decennier mellan exemplen så hade det väl varit själva fan om den inte varit det.

Jag tänker på det här eftersom jag är besviken på framtiden. Det händer säkert riktigt coola saker där ute men de är i så fall otroligt väl dolda. Min förhoppning och förklaring är denna: Det är de som lever på att berätta om coola saker som ska hända i framtiden, som bromsar utvecklingen. Inte på ett abstrakt vis, men rent faktiskt. Om vi skulle låta artificiell intelligens göra allt den är kapabel till, skjuter vi också en hel bransch av ”digitala profeter” i sank. Om företag som Google skulle accelerera utvecklingen till maxfart, skulle alla de mellanchefer på Google som åker runt och berättar om vad som ska ske, bli obsoleta.

De skulle ge upp sitt övertag om vad data kan komma att göra i framtiden, bara för att själva köras över av nämnda framtid. Och är det något som företag eller individer är ovilliga att göra, så är det att ge upp ett övertag.

Eller så är det att vi nöjer oss med en så himla enkel bild av framtiden, eller mer specifikt användandet av data för att göra nya grejer. Kanske kan man om tjugo år komma undan med att mata in alla Strindbergs böcker och få en misogyn AI att skriva en till Strindberg-roman. Och folk kommer tycka det är fett.

William Gibsons citat ”framtiden redan är här, den är bara ojämlikt distribuerad” blir om min tes om det avsiktliga bromsandet stämmer, bokstavligt talat sant. Om det inte stämmer, är det istället så att farten är mycket lägre än vi tror. Det är ju inte mindre deppigt precis. Men precis lika mänskligt.

Så, kära framtid. Kära teknik, kära data, kära internet och artificiell intelligens. Nu tar ni och skärper er. Det här håller fan inte. Om två år vill jag inte se folk som har chip i handen och ett par VR-glasögon på huvudet. Om två år vill jag se saker som jag inte kan föreställa mig idag. Jag tycker verkligen inte att det är för mycket begärt.


OBS: Det här inlägget skrevs av en AI som läst alla tidigare inlägg på den här bloggen och sedan druckit två glas rött i ganska rask takt.

Annonser