Ikke kødd med naturlovene

Jag har en jävla idiot till kusin, som bor på landet, eller snarare i en blåsig håla vid havet. Eller inget ont om honom, egentligen. Han är harmlös, men osofistikerad och, ja, lite efter. När jag var liten var han bara en perifer tönt. Nära men ändå långt borta, liksom.

Sedan, när vi var i tonåren, blev han rik som ett troll. Hm, kanske är det där skon klämmer. Jag inser det.

Jag missunnar ingen rikedom men den kom till honom helt utan ansträngning. På hans föräldrars gård fanns det guld, visade det sig. Massor av guld. Dom hittade det när dom sopade gårdsplanen. ”Vad tusan är det här som blänker under gruset? Nämen, det är ju guld.” Jag svär, det var så det gick till.

Detta har gjort honom arrogant bortom rimlighet. Han åker till grannbyn och handlar och beter sig som en skithög, har jag hört. Går på pizzerian och vaskar deras dyraste vin. Värsta grosshandlarstilen.

Dock: Jag har alltid varit den coola av oss. Det har varit som en rimlig och praktisk naturlag. Han, rik men med töntig dialekt och utan kulturellt kapital. (För att illustrera med ett metaskämt: Jag frågade vad han tycker om Bourdieu. Han svarade att han hellre dricker öl än vin.)

Jag, märkbart mycket påvrare – men kan föra mig. Säger coola saker, gör coola grejer. Så att han, trots sitt monetära övertag, odlar ett slags mindervärdighetskomplex gentemot mig. När vi ses betraktar jag honom som man betraktar ett barn.

Han är för övrigt femton centimeter kortare än mig.

Men så en dag, för inte så himla länge sedan, hörde jag folk prata om honom. Dom sa att han gjort en jäkligt cool och bra grej. Det snackades om den överallt. Det bara fortsatte. Den rika men efterblivne hade plötsligt blivit cool – också. Naturlagen som jag pratade om var utrangerad. Det otänkbara har hänt.

Och det är alltså därför som jag har så svårt för den norska teveserien Skam.

Annonser