7 900 rubel för folket

Snön yrde runt Oleg Anosovs resliga men något diffusa lekamen innan han klev in i taxin. Han var trött, mycket trött, inte tu tal om den saken. När sov han senast en natt? Han mindes inte. Vad är sömn ens? Han hade närvarat vid den Nationella Viktighetskongressen För Folkets Försvar i någon skidort i Kaukasus periferi. Han ville inte, men folket krävde det. Vad hade han inte försakat för folket? Han bet ihop och lutade sig bakåt.

”Moskva”, sa han sammanbitet.

”Det kommer att ta en stund och kosta en slant” kontrade den buttre chauffören av den droska, som nu försiktigt börjat röra på sig. Oleg sa inget. Han returnerade bara den blick han fick i backspegeln, med en sekundsnabb förskjutning  av det övre ansiktets mimik, som var knappt skönjbar, men likväl omisskännligt sa ”jag vet, kör”.

Oleg hade gjort karriär inom Komsomol, på det resoluta sätt som somliga gör, till synes utan ansträngning, som vore det slumpen som fört honom till skidorten och nu till taxin. Men skälet till att han var i en sjavig droska, på en oplogad väg, och inte i restaurangvagnen på ett bekvämt tåg i den ryskan kvällen, var inte slumpen.

Det var i själva verket två skäl.

Dels det penibla faktumet att morgonen skulle inledas med ett möte med Partiets Ledning. Det vore oklokt att inte närvara. Dels att järnvägsminister Myshelov (den odugligen!) trots alla fagra löften inför innevarande femårsplan, liksom femårsplanen innan den, inte förmådde trafikera linjen på ett vettigt sätt!

Nåväl, det var som det var med den saken. Han skulle kanske, ironiskt, göra en poäng av detta under morgonens möte, om det öppnade sig en möjlighet. Ja, så fick det bli.

Oleg Anosov såg ut genom fönstret och ut i skogen där inget fanns. I mörkret såg han mest sig själv i rutan. Tjugosex år och det tycktes honom som att han inte var herre över sitt eget liv. Folket och partiet, så hette hans överordnade, så ordförande han var. På samma gång fri och bunden. Hans sinne var vid varje ögonblick både våren i Georgien och november i Magadan.

I Moskva betalade Oleg 7 900 rubel. Han insåg att iglarna och de fantasilösa skulle kunna invända mot summan. Men hade han ens ett val? Var det inte i själva verket så att folket stod i tacksamhetsskuld till honom, och inte tvärtom? Naturligtvis var det så.

Vinden var lika omild på Petrovskijboulevarden som den varit när han klev i taxin. Imorgon skulle han, möjligen, närvara vid partiets möte.

Annonser