Från Umeyo till Tokyo

För många år sedan, jag minns inte exakt, vann jag ett pris. Tiotusen kronor. Det var via en hemsida, där företag och andra organisationer la ut uppgifter av olika slag, som man kunde lösa. Jag skrev en grej på hur Umeå (det kan ha varit Luleå) skulle framstå som en lite piggare stad. Inga märkvärdigheter alls. Fem A4-sidor av klokt, men inte på något vis revolutionerande resonemang. Bruksanalys, om man vill. Vardagsstrategi. En handlingsplanernas motsvarighet till lunchmat.

Priset delades ut på plats, så jag blev uppflugen till Umeå/Luleå, möttes på flyget och sedan åt vi mat på den tjusigaste krogen i staden.

Det var lite Rotary-feeling på gubbsen runt bordet. Man kände att det var viktigt för dem. Eller kanske i alla fall något som botade tjänstemannatristessen. En lokaltidning tog bilder. Jag skakade händer.

Jag tänker på det ibland, för det är en så tydlig, isolerad, episod. Inte spektakulär, på något vis, folk flyger väl till Norrland lite hur som helst. Och priser för menlösa dokument levereras säkert också ofta av tjänstemän, I ett globalt perspektiv sker det säkert varje vecka. Kanske dagligen?

En bättre berättare än mig hade kunnat göra något spännande av den episoden. Berättat den med lite bredare, mer skroderande penseldrag. Hur sent det blev, vad folk sa efter några glas vin. Beskrivit vädret, dofterna, tankarna i taxin till Bromma flygplats. Kanske spätt på med lite halvsanningar och rena lögner för att göra alltsammans mustigare.

Själv tänker jag mest på alla andra i världen som ses på restauranger och äter middag med kommunpampar och lokala marknadsföreningar. Dagligen, visst kom vi fram till att detta sker på daglig basis?

Jag drömmer om andra städer, städer vars namn har en vagt romantisk, men samtidigt lite praktiskt betingat klang, trots allt, städer med namn som Brno, Lokeren, Tammerfors, och Padova.

En 28-årig kvinna från Tokyo får ett pris i nån liten provinsstad i andra ändan av Japan. Hoppar på ett sånt där supersnabbt monorail-tåg, köper nudlar i tågets café, kommer fram, jag tror att allt är otroligt formellt och artigt i Japan. Det är många djupa bockanden och en helt annan högtidlighet. Saker är på riktigt. Man kanske kräver av pristagaren att hon improviserar en haiku. Sjukt i så fall!

Eller så är det i Esbjerg i Danmark. Nån sjukpensionär från Odense, vinner ett pris i Esberjg. E20 hela vägen, ingen fara. Står och tar en cig vid vägkanten och en påse öl i handen, får lift hela vägen. Typiskt danskt!

Han kommer fram och där har stadens män, för det är män, i Danmark som i Umeå/Luleå, där har stadens män stora emblem i tenn, hängande runt halsarna. Man har frack, men vinnaren kommer som han är. Och det är inget konstigt med det.

Man äter smørrebrød och alla som håller tal pratar bred jylländska och det skrattas och skrockas. Plötsligt delar borgmästaren ut stadens nycklar, som är en enda, jättestor nyckel. Och köpmannaförenigen delar ut en check på tiotusen danska kronor och checken är jättestor den också.

För övrig följde jag Umeå/Luleå med nyfikenhet och spänning, tiden efter priset. Ville väl se om de gjorde något av mina tankar. Det gjorde de naturligtvis inte. Men någonstans, i ett arkiv, där det svenska urberget kysser Bottenviken, ligger A4-arken kvar.

Annonser