Jag pratar med marken

Årstafältet är ett gärde mellan Östberga och Årsta i södra Stockholm. Här finns ingenting, hela området är som en modstulen negation. Jag har råkat hamna här när jag cyklat och det känns som att vara i utkanten av en småstad, i gränslandet mellan lågintensivt industriområde och en natur som inte har några anspråk eller ambitioner, en slacker-vegetation som bara vill spela tevespel och dricka öl.

Det finns en väg som inte leder någonstans.

Det finns vatten, som är missfärgat och instängt.

Ändå finns det människor som älskar Årstafältet över allt annat. De har till och med en förening: Nätverket Årstafältet. I deras liv finns inget vackrare och härligare på vår jord än den här kvadratkilometern av röv. Därför viger de sina liv åt att förhindra byggandet av bostäder här. De överklagar bygglovsbeslut. Alla bygglovsbeslut. Och applåderar sig själva för det. För på deras åker av hopplöshet, ska inget förändras.

Naturligtvis kommer de inte att kunna stoppa något, vilket de är medvetna om. För beslut har tagits om att bygga här. Men det är mindre viktigt. Det viktiga är kampen. Det viktiga är att de ska kunna titta sina (bostadslösa) barnbarn i ansiktet och säga ”jag gjorde allt jag kunde för att hålla hopplöshetens hed öppen, jag kämpade verkligen för att denna antites till naturvärde skulle stå orörd ett extra år”.

Tanken på att deras liv kretsar kring detta. Den är så outsägligt sorglig att den är som en spark i magen på mig när jag tänker på den.

Vad är ondska? Jag tänker mig den som en gråskala. I ena ändan svart och ohygglig, som Treblinka och Srebrenica. I anda ändan ljust grå, nästan vit, men med samma kombination av fantasilöshet och dogmatisk fixering. Samma mekanismer, väsensskilda konsekvenser.

Den ljusgrå, nästan vita, är ofarlig och skrattretande. Den handlar om det löjliga försvarandet av de egna privilegierna, även när dessa består i bevarandet av ett status quo som inte ens subjektet själv tjänar på.

Jag tror inte att det går att bli mindre som människa än så.

Jag tog en långpromenad dit i morse. Till denna öppna yta av uppgivenhet. Jag satte mig ner på knä, och böjde huvudet framåt, som om jag bad till någon gud, vänd mot Östberga. Så frågade jag marken, jag hörde med Årstafältet självt, om vad det ville. Ville det vara orört och menlöst? Ville det fyllas av bostäder och nya drömmar?

Här är vad Årstafältet svarade: Äääh jaag vet fan inte jag vill bara dricka öl och spela tevespel å du har inte en cig att bjuda på möjligtvis eller en krona över?

Annonser