Om misstanken att man är någonting på spåret.

Här kommer ett långt intro: Ann Heberlein skrev nyligen i en text, att vi måste se hela människan, och alla hennes umbäranden, och inte bara se den avhumaniserade tiggaren, som sitter på marken.

Haha nej det gjorde hon såklart inte.

Hon skrev istället att folk som ger pengar till några andra än människor som färgar ögonbryn, är hycklare. Vi skänker pengar för att vi är äckliga, kan man säga. Och tror oss vara förmer tack vare att vi skänker. Vi tror att vi är goda, men vi är gråtvänster. (Vänster är här inte politiskt definierat, det är bara allmän avpixlat-svenska för typ landsförrädare.) Och godheten är vår vinterkräksjuka.

Om man ger pengar till någon, någonstans, som inte färgar ögonbryn, är man ett svin. (Undantaget givetvis: Kollekten. Ann älskar kyrkan! Hon får inte nog av kyrkan. Skänker man pengar till kyrkan är man god på riktigt.)

Snart började folk påpeka att godhet ändå är rätt bra, överlag. Bättre än motsatsen, som ju är ondska. Och kanske skiter den som behöver pengar i att den som skänker inte skär sig av självhat utan mår lite bra. Ann håller inte med.

Nu är det långa introt slut.

På Twitter skriver Ann: De starka reaktionerna på min text om köpt godhet får mig att misstänka att jag är något på spåren.

Ja, du. Whatever rocks your boat.

Men… det är ju inte som att det finns ett absolut samband mellan starka reaktioner och att vara något på spåret. Ganska ofta är väl de starka reaktionerna ett tecken på att man inte är någonting alls på spåret? Du kunde anklagat judarna för nine eleven och fått starka reaktioner. Du kunde propagerat för kombinationen barnporr och kolloidalt silver som recept mot dåliga PISA-reslutat. Utan att nödvändigtvis ha varit mer på spåret än du är nu.

Ett bra sätt att få en bild av någon är att se vilka strider hon tar.
Ann tog striden mot godhet. Grattis.

Annonser