En inställd rösting är också en röstning

Jag tänker inte rösta i nästa val. Jag tänker inte ens ta mig till den där lokalen och lägga blanka valsedlar i kuverten. Jag tror att demokratin mår bäst av det.

Folk har kämpat genom historien för att vi ska ta oss hit. Demokratin kom inte gratis och den har skapat otroliga saker. I ett historiskt perspektiv är det dessutom en färsk sak. Organisering i stammar och klaner har funnits betydligt längre. Den starke har vunnit, eller kanske fått stryk av den snabbe eller den smarte.

Många bor dessutom än idag i länder där fria val bara är en dröm.

Allt detta är sant.

Vi har, vi som bor här, fått demokratin från våra föräldrar. Inte kämpat för den alls. Den bara fanns där när vi föddes. Som en stol eller en skål eller nåt.  Och vi har behandlat den som man behandlar saker man får av morsan och farsan, ställt den i ett skåp kanske. Eller i källarförrådet. Råkat tappa den. Tagit den för given – eftersom den är oss given.

Gäsp, där är den där demokratin. Jaja.

Men vi gick vart tredje, och sedan vart fjärde, år och röstade. Ändå. Det var lite högtidligt, för man gjorde ett val. Det var det som var val. Att välja. Det handlade om graden av frihet och om fördelningen av resurser. I alla fall kändes det så.

Men nu? Jag kan inte säga en enda sak som moderaterna och sossarna är oense om på riktigt. Inte en sak. Lite, lite, lite mer eller mindre i skatt, kanske? Som sagt, jag vet inte. Alla slåss om mittenväljarna och triangulerar häcken av sig för att bli mest menlös.

Jag tror att systemet måste implodera– för att det ska kunnna bli bättre på lite längre sikt, säg tio år. Det går inte att fixa till längre. Går inte att renovera.

Jag kan såklart gå till valurnan 2018 och rösta på Centern för friheten och en rimlig invandringspolitik, eller på Vänsterpartiet för att de är det enda partiet som inte vill privatisera brandkåren.

Men jag gör det inte och jag tycker inte du ska göra det heller. Jag tror att det bästa som kan hända är att systemet faller ihop 2018. Att vi får en kris som är så stor att dom stora partierna skakas, på riktigt, inte för att dom själva har tappat sju procent ytterligare, men för att deras hela ekosystem har kollapsat.

Svenska politiker är bara människor. Dom har också fått demokratin av sina föräldrar. Dom har heller inte kämpat för den. Dom har lån på lägenheten och hämtar ungar på dagis och är konflikträdda och firar midsommar. Politiken blir ett jobb. Är ett jobb. Tjänsteman i förvaltningen. Administratörer och logistiker. Kappor ska vändas, ark sorteras.

Så handlar den episka ideologiska slutstriden om hur många procent RUT-avdraget ska vara på. Fem procent högre så går Sverige sönder, säger några. Fem procent lägre så kan ingen starta företag längre och pesten kommer säger andra.

Och OBS! Detta är trots allt Sverige. Det är inte som att ett sammanbrott för den generiska politiken kommer märkas av, av dom där mittenväljarna (vilket kanske är den stora ironin).

Teveprogrammen fortsätter gå. ICA ligger på samma hörna som innan. Ett imploderat system av mätta ämbetsmän gör inte att valet 2022 (när jag tänker rösta igen!) sker i postapokalypsens tid. Jag kommer inte att gå till vallokalen i skuggan av Globens ruiner, det kommer inte finnas folk som ser ut som Techno Viking, som bor i tunnelbanans öde tunnlar.

(Möjligen bör inlägget avslutas med hastaggen #famouslastwords)

Annonser