Rapport från en krukväxt

Presidentvalet i USA är det som journalister helst av allt rapporterar om. Därför är det också det som det rapporteras mest om – av allting i svensk media. Det rapporteras mycket mer inför ett amerikanskt presidentval, än det gör inför ett svenskt riksdagsval.

Det här är inte så konstigt.

Ett svenskt val tvingar ut journalisterna på tröstlösa torg i de gråaste provinsernas alla uslaste städer. Det är som ett koncentrat av Sverige när det är som sämst. Tänk dig själv att vakna på ett mediokert hotell, i ett regnigt Eksjö. Bara för att lyssna på en politiker med karisman hos ett kilo mjöl, och sedan sticka upp mikrofonen mot näsan på en lokal gnällspik eller två.

Betänk detta: Att vara journalist, är att ha Almedalen som det enda roliga på året.

Då får man äntligen släppa loss lite! Alla misslyckanden under året; alla krossade illusioner och alla nyckfulla nattchefer. Dom bleknar för en stund, när man badar naken med en pressekreterare vid Norderstrand eller vaknar i en friggebod i Roma med en finlemmad sockerlobbyist.

Men Almedalen är trots allt ändå bara som hockey-VM, det kommer lufsande varje år. USA-valet är som journalisternas olympiska spel. Var fjärde år får dom leva sin dröm.

Det vankas mustiga resor över den nordamerikanska kontinenten! Kanske hyra en bil och åka runt i delstater med namn som Arkansas eller Maine. Det är dessutom den enklaste journalistiken på jorden. Ingen förväntar sig grävande i någon form. En benjaminfikus kan göra jobbet du förväntas göra (det sägs att dom ibland gör det också).

Du kan intervjua vilken amerikan som helst. Om, i princip vad som helst. Och din byline-bild blir alltid precis så stor som den ska vara när du är i the land of the free.

Skälet till det rikliga rapporterandet är detta: Det är kul och romantiskt och kittlande att vara med. Det är ju för jösse namn USA! Det går nervtrådar och smala rötter från vartenda ortsnamn, till Springsteen-låtar och reklam och långfilmer och diffusa minnen från barndomen.

Så, i ysterheten, försvinner alla spärrar. Du behöver inte vara stilist, för att skriva ett reportage på en miljon nedslag. Du behöver bara kunna lajva Berättelsen som du själv har läst. Det är en version av teveserien Westworld. Journalisterna åker till vilda västern och leker att det är på riktigt.

Jag klandrar dom inte.

Men… kanske, kanske, skulle allt som skrivs och sägs, kunna hamna på en dold låtsas-hemsida? En sida som journalisterna kan kolla på själva. Och kanske visa sina föräldrar och pojkvänner? Ska vi säga att det räcker så? Ja, det gör vi.

Annonser