Själens Vallentuna

En byggfirma annonserar radhus i Vallentuna med rubriken Drömmen om ett enklare livspussel. Så har vi då kommit till vägs ände, här är nollpunkten, så här ser det ut. Man ger upp, för vad ska man göra ens.

Antagligen är Vallentuna en lika bra plats som någon annan. En av alla orter som ingen längtar till eller drömmer om, men som gör det den ska för dom som hamnar där.

Samtidigt i Köln: Ännu ett tåg kommer i tid. En man noterar detta, med neutral min. Någon på ett museum i Leipzig jobbar fast klockan är sen. Det är så mycket som måste arkiveras och katalogiseras och administreras. I en lägenhet i Odense sitter någon och drömmer om andra platser, andra liv. Vad jag menar är detta: Nog kan man leva gott i Vallentuna, på samma sätt som man kan fastna i vanor och rutiner och punktlighet överallt.

Radhusen är oerhört tråkiga. Det ser ut som om dom ritats av ett dataprogram, för kanske fem år sen. Man matade in tusen ritningar på hus byggda efter millennieskiftet och sen spottade maskinen ut det här. Det är som pastischer på pastischer, ett slags upphöjd metanivå av menlöshet. Så här hade hus sett ut om Filippa K hade gjort dom. Det är ariktekturens motsvarighet till den där konstiga sylten man fick till pannkakorna på lågstadiet, som var typ äppelmos med vinbärsmos eller nåt.

Anyway. Du ska sälja radhus som inte har någon själ, på en plats som inte betyder något. Vad gör du? Området heter Åby Ängar och det låter som en plats från sjuttiotalet där det regnar.

Drömmen om ett enklare livspussel. Kanske är det sant. Det kanske gjordes undersökningar om målgruppen, som fastslog att dom har släppt alla ambitioner. Deras drömmar är såpbubblor i ett minne, som skimrade som bensin i vatten, och flög darrigt och irrationellt men det var då och nu är nu och du vet lika väl som jag att såpbubblor inte lever länge.

Pusslet är enkelt för det är så få bitar.

Somliga öser ut femtonhundra bitar på matsalsbordet och hänger som gamar över bitarna om kvällarna. Dricker vin och svär. Tappar bitar på golvet och tävlar om att hitta kantbitarna. Så finns det dom som sitter med fyra bitar på en bänk, i något slags arbetsterapi. Det vänds och vrids. Åby Ängar böljar runt bänkens ben och ängarna får breda ut sig. Någon sa att om man står i ena ändan av det väldiga fältet, är det som att stå vid havet.

På stationen i Köln imponeras ingen av punktlighet. Så kan det också vara, och det var väl också en poäng, kanske. Det här om vad som är bra och vad som är umbärligt och vad som bara är livet, med allt vad det gör med oss. På museet i Leipzig har alla gått hem till sina egna Vallentuna. Kvar är tusen och sedan tusen till saker som tagits ur gravar på andra sidan gjorden och nu ligger i små lådor och askar, prydligt. Varje objekt ett kvitto. Varje sak en berättelse som ingen frågar om. I Odense viner vinden och i en lägenhet tänker någon att det är som om staden var ett lager av människor mer än en stad.

Livet är inget pussel. Livet är bara livet. Det är svindlande och fantastiskt och kräver inga metaforer. Framför allt inga som kan användas för att sälja radhus.

 

 

Annonser