Sanning är fusk

Jag tittar på TV-serien Narcos och tycker den är bra, en sjua av tio kanske till och med. Men något skaver. Så kommer jag på vad det är: Den bygger på en sann historia. Pablo Escobar fanns ju på riktigt. Det mesta som visas har skett. Samma sak fick mig att inte ens börja lyssna på Serial, en podcast som blev en succé, just på grund av samma sorts fantasilöshet.

Tänk om Narcos hade varit ljug och hittepå, vilken fantastisk berättelse!

Men folk älskar det. Based on a true story fungerar knäppt nog inte avskräckande, utan som en publikmagnet. Jag tror till och med att det är skadligt. Jag tror också jag vet vad det beror på.

I sin essä Lögnens förfall skriver Oscar Wilde om ”de ledsamma och världsförbättrande samtalen mellan dem som varken har vett att överdriva eller talang för att fabulera” och om ”de förståndiga personer vilkas hågkomster alltid är baserade på minnet”.

I vår tid är sanningen relativiserad och kuschad i det dagliga, särskilt för den som dristar sig att spendera tid på sociala medier. Eller för all del bara finnas till. Så när folk får ta del av något som dom vet har skett, blir dom glada. Detta, tänker dom, kan ingen ifrågasätta. Detta har hänt.

Under tiden förfaller lögnen.

Inte den gemena, lilla lögnen, den frodas. Den lögn som kommer av fantasilöshet och empatilöshet; den som konstrueras av gemena och taffliga hantverkare och ställs ut i rövhattarnas montrar.

Men den grandiosa och goda lögnen, som kommer ur ett gott hjärta. Du kan kalla den fantasi, om du vill. Den lögn som har talang för att fabulera och vett att överdriva. Lögnen som visar dig andra världar än den futtiga vi råkar bo i. Den lögn som gör oss till ett jävligt mycket coolare däggdjur än alla dom andra.

Annonser