Blut und Boden

Först lite bakgrundsinformation. Det absolut tråkigaste skämtet är när någon som bor i typ Junsele eller Umeå stannar upp i sitt bidragsfuskande under tjuvjakten för att göra sig lustig över stockholmares oförmåga att hantera snö. Det är hela skämtet. Kommer det trettio centimeter snö på en natt så blir det förseningar i tunnelbanan. Säg det till en norrlänning och denne bryter ihop. Att vi inte har snöskotrar, utan istället civilisation, är underordnat.

Norrlänningen tycker det är kul eftersom det bottnar i homofobi, grunden i all humor norr om Uppsala. Vi skottar våra gator långsamt för att vi är bögiga. Samma skäl som gör att vi går ut gymnasiet. Hahaha!

Ok. När det är sagt, blev jag tillfrågad av en bekant, som är inom politiken, om att göra ett jobb. ”Du är ju bra på retorik och på att snacka… göra powerpoints… sånt.” Jag nickade, för så långt var det rätt. ”Det kom ju en undersökning nyss, om Norrland. 41% av norrlänningarna skulle rösta för självständighet om det hölls en folkomröstning idag, bara 39% skulle rösta mot.

Detta visade sig vara dåligt, i min bekants ögon. Fruktansvärt rentav. ”Vi är starka i norr. Vi behöver kväva den här idén om ett självständigt Norrland i sin linda. Det är där du kommer in i bilden.” Jag log osäkert och sa att det nog inte precis kommer att ske, trots allt. ”Nej kanske inte, men vi kan inte sitta passiva. Du får femtiotusen för ett möte med en grupp lokalpolitiker och näringslivsfolk i Boden.

Några dagar senare, i Boden.

”När jag berättade för folk i Stockholm att jag skulle hit för att prata med er, undrade dom vad som hänt. Jag berättade att den norrländska elden brinner igen. Jag sa att ingen har glömt Ådalen. Jag sa att ni har fått nog av oss kolonisatörer. Jag berättade om det norrländska stålet. Både det i marken, som bekostar allt frosseri på Sturehof och all skit på Moderna museet. Och det bildliga, som härdats till ryggraden i en rörelse som inte ber om ursäkt.”

Gubbarna var tysta. En hade tagit av sin mössa och såg drömmande ut. Jag fortsatte.

”Jag är hitskickad för att stoppa er, så är det. Jag ska inte ljuga. Men när jag nu ser er, vet jag att det vore som att försöka stoppa ett jordskred. Det är ni som har malmen, det är ni som har älvarna. Det är ni som har rätten till ert land. Ni är tjuvjägare för att man sitter i Stockholm och reglerar jakten. Ni är hembrännare för att riksdagen säger det. Ni fuskar med bidrag för att grevarna på Östermalm har konstruerat bidragen så.”

Stämningen började bli entusiastisk. När jag slutade prata, tjugo minuter senare bars jag runt i Bodens centrum, på timmermännens och gruvarbetarnas axlar. Någon pratade om att ta till vapen. När min bekant ringde för att kolla hur det gått, sa jag som det var. ”Jag får betala tillbaka arvodet. Sorry. Å andra sidan motsvarar den summan ganska exakt vad jag idag betalar i skatteutjämning till Norrland, per år, så det är okej.”

Sensmoral? It’s the economy, stupid.

Annonser