Simply the best

Jag blev kontaktad av en marknadschef. En man i min egen ålder, med dyra och missklädsamma glasögon och ett gnissligt sätt att prata på, som om orden var bitar av halloumi. Han hänvisade till en referens som jag eventuellt arbetat med, åt eller för. Det ringde inga klockor. Det spelade ingen roll.

Uppgiften var enkel. Företaget skulle ha kickoff och jag blev ombedd att skriva ett tal som VD skulle hålla. För att inspirera och, i förlängningen, göra medarbetarna till ambassadörer. ”Jag vet inte om du känner till oss sedan innan, men vi gör alltså…” Jag avbröt honom med en hastig gest och ett indignerat ”öpp-öpp-öpp”. ”Jag vill inte veta vad ni gör. Det handlar inte om det. Det handlar om inspiration och ambassadörskap, eller hur?” Han hummade. ”Och det är samma knappar som ska tryckas på oavsett om ni tillverkar ost eller säljer abonnemang på nåt internetverktyg.”

Situationen: 150 medarbetare i olika åldrar och kön har ägnat sig åt förnedrande grupplekar under dagen. Nu har dom fått en fördrink och alla längtar efter mer sprit. VD gör entré till Tina Turners Simply the best.

Manus:

Hej! Så jäkla kul att stå här. Jag ska inte bli långrandig för jag tänker att ni vill få lite mat i er och något i glaset. Så mäktigt att se alla er, samlade. Jag har varit runt lite under dagen här och sett hur alla har gett allt. Grattis till lag Admin Grrrrls och Sandra H som vann!

[applåder]
[paus]

[allvarligt röstläge] Mmmm… ”Simply the best”… ”better than anyone”. Det är vad vi måste vara – hela tiden. Alltid på topp. Hur kommer vi dit? Det handlar om att göra saker lite bättre.

[visar slide med text:

1.01365=37,8
0.99365=0,03]

…för skillnaden, [ler underfundigt och belåtet] skillnaden mellan att varje dag, 365 dagar om året, göra en procent mer, eller en procent mindre – den är gigantisk.

Det var två murare på en arbetsplats… dom höll på att bygga en stor kyrka. En man gick förbi och frågade den första muraren vad han jobbar med. ”Jag staplar tegel på tegel, med bruk emellan. Det är både tungt och enformigt.” Så frågade han den andra muraren vad han jobbar med. [sänker rösten, viskar nästan] ”Jag bygger en katedral” sa han.

Alla vi här bygger katedraler. Men alla gör inte samma sak. Vi är på ett skepp, på regalskeppet Vasa. Tillsammans kan vi korsa haven, vi kan göra allt. Men alla kan ju inte vara kapten eller styrman. Alla kan inte sköta kanonerna på babord sida. Alla kan inte jobba i mässen.

”Simply the best”… Ja, det är vi! Det är du! Och du, och du och du… [pekar]

När jag var liten hade jag en vän som bodde i skogen. Ingen visste vad han hette egentligen men vi kalla’n för Fnyket. En gång när saker blev struliga i vårt lilla gäng, kom det sig att vi hade ihjäl Fnyket. Vi är det kompisgänget, alla vi här. Vi släpade honom, sextio kilo Fnyk, säkert en mil in i skogen. Sen grävde vi. Och ingen, än i denna dag, det lär ju vara fyrtio år sen, har yppat ett ord. Det är samma stolthet och integritet som vi i det här rummet har.

Jag sa redan från början att jag inte skulle bli långrandig, så det är väl bäst jag kliver av scenen nu. Men, en sak till bara. Ni som sitter här, ni är ambassadörer. Ni är katedralbyggare! Nu tänker jag att vi alla gör raketen tillsammans. Joo, kom igen nu! Det här är jäkligt skönt så att vi får upp pulsen innan maten och drickat.

[börjar luta sig åt sidorna och klappa med uppsträckta händer, snabbare och snabbare, sedan stampa med fötterna och vråla]

Fy fan! Tack ska ni ha ambassadörer. Skål för 2017!

Annonser