Diplomatisk immunitet

Ungarna sover och dom är stora nu, dom tog steget från barn till människor och det må verka orimligt nu men så är det. Jag tittar på dom, där dom sover, går från rum till rum. Som folk med småbarn gör. Det är löjligt, jag vet.

Jag kommer aldrig kunna bli så bra som dom. I stunder av fåfänga polerar jag formuleringar kring det, för att ha på cv:t. Inte världens bästa spelare, men riktigt bra som tränare. Något slags naturbegåvning trots allt.

Livet är en konstruktion med generande brister. Den största melankolin kommer av att det går så outsägligt sakta och därför också så fort. Det är ingen skillnad mellan denna dagen och nästa, allt är samma, men när tillräckligt många dagar har gått så kommer ingen av dom tillbaka. Kvar står man med notan. Vad är sekundärnostalgi? Detta: Att bli nostalgisk över minnet av stunder då man var nostalgisk.

Jag kommer ihåg hur jag för tio år sedan tänkte att ungarna har blivit så stora, haha. Vilken sopa man ändå var och är. Om ytterligare tio år kommer dom att agera ambassader för mig i avlägsna universitetsstäder, i främmande solsystem. Autonoma och suveräna, jag själv på sin höjd som chargé d’affaires i blåskyltad bil på min egen hemmaplan.

Ingenting nytt sker under solen. Det som varit kommer inte åter och ingen kan veta vad som kommer härnäst. Allt är fåfängligheter. Jag begär väldigt lite av gud, vi har inte den sortens relation. Hoppas inte på mod att förändra något, inte på förstånd att se skillnad på vad jag kan förändra och inte. Återstår sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Vilket låter svårt i teorin men i praktiken är det ju bara att leva och bli äldre och att släppa på ambitioner och fåfänga. Det rullar på. Jag är tio år äldre än Jesus.

Japp, det här är i grund och botten en blogg om stumt och långsamt åldrande, om gud och om en kärlek som aldrig hittar rätt ord hur mycket den än försöker.

Jag försöker bara kväsa det så gott jag kan.

Annonser