Balladen om riddar Stampe

Ibland läser man något som liksom fastnar och skaver. Kanske något reportage om samhällets olycksbarn eller en mustig roman som kryper in under skinnet. I mitt fall var det en artikel på en nyhetssida för reklambranschen, som handlar om att banken SBAB slutar arbeta med reklambyrån Volt.  (Jag kommer att dramatisera skeendet, så fortsätt gärna läsa, även om det låter oerhört ointressant.)

Detta har hänt: SBAB valde reklambyrå för ett år sedan, bara. Man lät ett knippe reklambyråer tävla om uppdraget. Dom la ner tid och energi, hundratals och åter hundratals timmar. Dom kastade in klokskap och idérikedom; blod svett och tårar. Kampen varade i månader, innan banken så pekade, mätt och lite full, som en jäsig Caesar på Colosseum, på Volt – den enda gladiatorn som fortfarande stod upp – och sa ”dig ska jag ha”.

Ett år senare slutar marknadschefen på SBAB och in kommer en ny marknadschef. Denne hinner inte få en fungerande mejladress på nya jobbet innan han säger upp samarbetet med Volt. Om du undrar hur det skulle se ut om kapitalförstöring och fåfänga skulle få ett barn tillsammans, är det alltså läge att sluta fundera nu. Barnet skulle se ut som det beslutet.

VD och ledning står bakom nyckfullheten och underkänner alltså sig själva. Nu ska åtta reklambyråer igen lägga ner en miljard timmar på att slåss om uppdraget. Belöningen är uppenbarligen att jobba med någon som kan lära Donald Trump hur man agerar utan stringens.

Nya marknadschefen nöjer sig inte med att sparka Volt, han vill även sparka Volt. Så han säger i artikeln att han ”ville ha ett partnerskap snarare än en leverantör” och att det är viktigt att den nya parnern ska kunna se till bankens ”behov, bortom briefen” och ”har koll på vad som händer i omvärlden och snabbt kan agera”. Det vill säga, sådär var inte Volt. Det är första gången jag sett snömos användas i pejorativt syfte. Det är alltså fråga om skitsnack som används för att snacka skit om någon.

Det var den artikeln som skavde, eftersom det så uppenbart finns massor av saker som inte framkommer. Aja fuck it. Här kommer den utlovade dramatiseringen:

Scenen är tom, utan rekvisita.
Tre personer i pantomimdräkter gör entré. De stannar mitt på scenen.
Speakerröst: ”Så kommer dom till slut, Volt [personen belyses och bugar], Banken [personen belyses och gör honnör] och nya marknadschefen [personen belyses och blinkar med ena ögat och gör pistol-gester med båda händerna].

Nya marknadschefen: ”I’m too sexy for my suit.”
Banken: ”Ooooogatjacka bäng-boll.”
Volt: ”Va?”
Banken: ”Shopping and fucking!”
Nya marknadschefen: ”Free Nelson Mandela!”
Ridån faller hastigt ner.
En handfull män i grävlingskostymer och gummistövlar kommer in och sätter sig på scenkanten framför ridån och äter knäckebröd.

Typ så.

Annonser