Svärje

Jag åker runt i landet. Passerar platser med knäppa namn. Bilens vindruta fläckas av märkena efter dödade insekter och i backspegeln går solen ner och det är som en kula jordgubbssorbet som smälter i ett solarium.

Här kan man vara. Vägarna går som bekymmersrynkor genom skogarna. I dikeskanterna där olika växter slagits om utrymmet hela sommaren är det nu bara renfanans sensommargula blommor som breder ut sig. Vi passerar en sjö nånstans och måste stanna för det är så vackert.

Jag läser Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl och den är ohygglig. Den inte går att läsa i ett svep. Jag är tvungen att köpa något att lätta upp det med. I en stad i en galleria köper jag Alexandr Solzjenitsyns Den första kretsen och det är en slump att det blir en till rysk bok. Den är ingen fest rakt igenom den heller precis. Man får ta tre böcker för hundra spänn. Nobelpristagare och LCHF-kokböcker. Rätt många böcker om Hitler. Folk verkar älska Hitler, ärligt. Det är Hitler på längden och Hitler på tvären.

Vi äter ganska mycket glass, bor på små hotell, har flipflops på fötterna och söker rastlöst efter loppmarknader och antikaffärer. Ser havet, fiskar krabbor.

Jag hör glassbilar. Jag ser bönder i ärmlösa t-shirts och armarna fulla av tatueringar. Dialekterna är ibland konstiga och ibland roliga. När man kommer tillräckligt långt ut på landet slutar saker att vara viktiga. Ett hus förfaller, så nån byggde ett nytt hus intill, det var på sjuttiotalet. En bil slutade gå, det är kanske tio år sen, eller trettio. Nu står den där håglös, på platsen där den stannade. Saker som slutar fungera blir lämnade och omfamnas långsamt av ogräset.

Jag vill stanna bilen och gå ut och skälla ut dom slöa bönderna men jag törs inte. Det är för långt till närmsta stad. Och närmsta stad är för liten. Här ute, tänker jag, är det ingen som tjallar om nån råkar ha ihjäl en främling. Ingen som märker det ens. Dom märker ju fan inte ens när allt förfaller och går sönder.

Varje gång jag kör över en bro över något vatten, stannar jag bilen. Det är en reflex. Jag vill se hur ån eller bäcken ser ut. Vad finns det för fiskar där nere? När nån frågar om jag fiskar svarar jag alltid ja, trots att det blir så sällan. Jag vill väl vara en fiskare helt enkelt. Men egentligen är jag bara nån som gillar vatten.

Jag fortsätter åka.

Annonser