Cykeltjuven

Någon snodde min cykel. Den stod fastlåst i ett cykelställ utanför huset. Först blev jag arg. Inte så konstigt. Men sen tänkte jag att det nog var en fattig ung grabb som knyckte den, för att han behövde den. Kanske för att kunna agera kurir och diskret och snabbt frakta knark mellan olika delar av Söderort. Han kanske heter Steve eller Mustafa, grabben. Men han kallas nåt annat, typ Sjuan eller Kippe. Ja, så är det nog.

Kippe.

Blir det knas och nån behöver ladd? Man ringer en kran, som i sin tur ringer Kippe, cykelbudet. Kniper det för nån i Fruängen och det bara måste skickas dit en femma kush, ja då vet alla att det är Kippe som cyklar.

Kippe blev av med sin hoj. Han hade lämnat den olåst i två minuter, när han var uppe och lämnade GHB till en inflyttad göteborgare. Typiskt Kippe!

Så han baxade min.

Otroligt trist för mig men samtidigt helt nödvändigt för Kippe. Han behöver en snabb hoj och nu fick han en snabb hoj. Han har ett jobb att sköta och han gör det. Han tar inget själv. Han bara cyklar, det är allt.

Pengarna som han får lägger han inte på märkeskläder eller andra extravaganser. Kippe har en hund som har hundaids och är riktigt illa däran. Det går att behandla, det gör det, på djursjukhuset i Bagarmossen. Dom är bäst i världen på att behandla hundaids och många hundar kan leva helt vanligt efter behandlingen. Men det är dyrt, det är riktigt jäkla dyrt.

Hunden är en raggig labrador som heter Gazza.

Kippe älskar den där jäkla jycken!

Så nu hjälper min cykel Kippe att fixa cash för att kunna behandla Gazzas hundaids. Det är plågsamma behandlingar, hunden ligger med dropp och ser för jäkla ynklig ut. Dom rakar och tar prover. Den får ha en sån där plasttratt runt huvudet som gör att den ser ut som ett freak. Kippe är där, sitter vid sidan. Viker bara av när det ska cyklas med lite knark. Sen kommer han tillbaka. Freak eller inte, Gazza är hans liv.

Jag åker dit, till djursjukhuset i Bagarmossen. Jag frågar om dom vet var Gazza är, den där charmiga, raggiga, jäkla labradoren med hundaids. Jag får leenden till svar. ”Längst ner i korridoren” säger en tjej.

Jag kommer in i rummet. ”Kippe, antar jag?” Han ser spänd ut. Han är van vid osköna knarktyper och våld. Så jäkla mycket våld han måste ha sett, tänker jag. ”Ja… kanske det.” Jag säger som det är, att det var min svarta Crescent han snodde i helgen.

Det är tyst i en halv sekund. Kippe ser nervös ut.

Innan han hinner svara säger jag ”Det är lugnt, jag vet att du behöver en hoj för att kunna jobba. Och jag fattar varför du jobbar. Hundaids är en jävla skitsjukdom och Gazza är en otrolig jycke”.

Hunden glor på mig, den är rakad fläckvis, plasttratten ramar in ansiktet. Jag sticker åt Kippe en femhundring. ”Här, ta den här. Det räcker inte till mycket hundaidsmedicin men det är allt jag har just nu. Jag måste ju köpa en hoj.” Jag blinkar åt honom. Han blinkar tillbaka.

Ja, jag förlorade en cykel. Men jag fick en bror.

Och jag lärde känna världens goaste labrador.

 

Annonser