Till alla somrar som alltid kommer finnas

Jag tänker på döden för min mormor dog häromdagen och det berörde mig långt mer än jag var beredd på. När någon så gammal dör är det lätt att tänka praktiskt och rationellt, det är som det är, inget konstigt. Men det var som om alla barndomens somrar bara rann ur kroppen på mig. Eller om dom sköljde över mig. Jag vet inte.

Hon och morfar och deras hus var navet i en värld där jag tillbringade alla sommarlov, där jag, efter att ha grävt mask bakom deras garage, stack och fiskade och sen kom tillbaka och fikade. Morfar är död sedan länge, han dog innan jag fick barn. Han var den snällaste person som har levt på den här planeten tror jag.

Mormor var klar i huvud och rask i kroppen nästan hela vägen. Hon gick så mycket, så otroligt mycket. Till barn och barnbarn, till affären och posten och apoteket. Till kyrkogården där morfar ligger. Oavsett väder och vind, oavsett tid på året. Och så, nånstans halvvägs mellan nittio och hundra, tröttnade hon, och jag förstår så innerligt hur någon som gått så mycket, det måste varit flera varv runt jorden, en dag tröttnar på att gå.

Hon var inte så berest, hade inte sett mycket av världen. Men hon hade åkt tåg till Stockholm på trettiotalet och jobbat där, bott på Holländargatan och allt. Hon kunde samhället hon bodde i, där jag växte upp, utan och innan. Hon pratade ofta om hur det var när hon var barn. Hon var med i hembygdsföreningen och serverade våfflor när den gamla kvarnen blev kafé om våren.

Jag kan, trettiofem år senare, varje vrå i deras trädgård. Jag vet var alla växter fanns, hur det kändes att gå barfota i jorden och repa vinbär från kvistarna. Jag minns exakt hur gräset luktade när det var nyklippt. Den där stören som det växte humle uppför, enen och dom taggiga barren under den. Den lilla trappan från gräsmattan ner till bärbuskarna, varenda sten i den. Att tvätta fötterna genom att hälla skurpulver på cementgolvet i tvättstugan och gnida fotsulorna mot det. Hur det lät när man öppnade frysboxen, också den i tvättstugan, och hur det luktade kallt från den och att man fick en glass.

Hejdå mormor, hälsa morfar. Tack för metmasken, vinbären och glassarna. Tack för att ni levde utan åthävor eller stora gester men med hjärtan som räckte till. Tack för att vi fick vara med så mycket. Jag hade varit sämre utan er.

Annonser