Ljug för mig så att jag vill tro på det

Tiden påverkas av gravitationen. Det är klurigt att förstå det, jämfört med mer intuitiva fysikaliska lagar, men nu är det som det är. Fick Einstein ligga på grund av detta? Oklart. Men antagligen.

Men tiden är inte hjälplös. Den påverkar i sin tur andra saker, sanningen till exempel. I en intervju i DI för knappt två månader sedan säger Gustav Fridolin att han ångrar att han viftade med en kolbit i valrörelsen 2014. Detta eftersom kolbiten nuförtiden (och i synnerhet sedan miljöpartiet i går välsignade det fortsatta brytandet av kol i Tyskland)  ägnar all sin vakna tid åt att bita Fridolin i arslet.

Kolet ska ligga kvar i marken! Då var det sant, nu är det en lögn. Tiden, om man ställer den till svars, rycker på axlarna.

Folket i brexit-kampanjen i Storbritannien byggde sitt case på att 340 miljoner pund i veckan ska gå till sjukvården om man lämnar EU. Det tog sedan en kvart efter att valresultatet var klart, innan löftet avfärdades. ”Ja ja, vi sa så innan, men det kommer givetvis inte gå att lösa, haha”.

Fridolin skulle ”fixa skolan på hundra dagar” och jag vet inte säkert men nog finns det detaljer kvar att slipa på än? Och så då, fientligheten mot dom som inte hade turen att födas med, i ett globalt perspektiv, silversked i munnen och kolbit i handen. Dom som miljöpartiet och sossarna tillsammans håller bort, fast dom skulle motsatsen. Dom som brexit-gänget lovade att man inte skulle släppa in, men som dom kommer få likväl.

Miljöpartiets självbild är naturligtvis fortfarande att de är miljövänner, flyktingvänner och fulla av integritet. Och den påverkas inte av tiden, alls. Den var så, när den befann sig på samma planet som verkligheten, den är så nu, när den inte har någon bärighet. Tiden gick, självbilden bestod. Självbilder påverkas inte av gravitationen (men det verkar som att väljarstödet gör det).

Vi är nu i en tid då man i varje givet ögonblick kan säga det man tycker låter bäst, utan att ens fundera på vad som kommer att bli. Tiden? Fuck tiden. Jag tycker att det är befriande och ganska spännande. Jag ser fram emot valrörelsen 2018 med tillförsikt och nyfikenhet. Alla partier har carte blanche i relation till den tönt vi kallar sanningen. Det är i vilket fall ingen som bryr sig om vad som stämmer eller inte. Det viktiga är vad man tror och vill.

Det kunde varit en jobbig upplösning av spelregler som behövs, eftersom en värld där vi inte kan hållas ansvariga ter sig först som en rätt risig värld. Men det är ju bara ett banalt erkännande av faktum. Så låt därför partierna bli utopiska, där dom i vilket fall inte klarar av att vara ideologiska. Vi struntar i detaljer och praktikaliteter, dom blir så vulgära ändå, ingen vill egentligen ha dom.

Jag vill få löften av alla partier! Inte om ”sänkt arbetsgivaravgift” men om en nattväktarstat där skatterna är på preneolitiska nivåer. Inte om ”regler för vinstuttag i skola och vård” men om en socialism anpassad för vår tid. Inte om ditten och datten men om allting taget till sin absoluta spets.

Jag begär inte av någon politiker att ni ska ljuga så jag tror er. Men ljug gärna så att jag vill tro er. För det måste väl ändå vara bättre att ljuga visionärt än att ljuga futtigt?

Jag frågar tiden, den bekräftar det jag säger. Men rynkar ändå lite på näsan, ser ansträngd ut. Här uppe går den, för mig, om så bara lite, långsammare. Den där jäkla gravitationen.

Jag flyger över Fridolin och Farage och Almedalen och vad det nu finns där nere. Nackdelen med att vara här, ovanför molnen, är att man inte ser något av vad som sker där nere.

Fördelen är att det är soligt jämt.

Annonser