Semesterbilder

Jag sitter i Istrien och skriver det här. Alltså, alla dom här regionerna i dom här små länderna, i den här delen av medelhavet. Bara en bit bort ligger Trieste och Italien och det är bara Slovenien som kastar ut en hand mot kusten emellan, för att hindra att dom möts, som ett förkläde. På kvällen går solen ner i Adriatiska havet och det är ett skådespel. Turisterna sitter längs dom klippor som på ett gotländskt vis förnekar sandstränderna en plats här, och dom fotograferar med mobilkameror, flera tusen kort varje kväll. Om solen hade stigit upp igen för ett extranummer hade ingen blivit förvånad.

Vi bor på nåt slags bedagad resort med lägenheter utspridda över en halvö och högsäsongen ligger någon eller några veckor bort. Här finns restauranger med personal som inte vill vara där och som inte längre, eller kanske snarare inte än, inte så här tidigt på sommaren, bryr sig om att dölja det. Maten lagas med samma hjärtlighet som en albansk tullltjänsteman fyller i något slags formulär. Alla röker, det tycks mig oavbrutet. Dom andra turisterna är från här och där. Dom flesta är svenskar och norrmän. Jag hör dialekter på båda språken och vill ropa att jag inte ens hör hemma här, jag borde vara på ett litet pensionat inåt landet, jag är för mondän för detta! Jag är kosmopolit!

Nästan alla är tatuerade och efter några dagar inser jag att dom sitter på samma platser vid restaurangen vid poolen, dag efter dag. När jag och ungarna åker till Pula stad, stannar dom här. Dom duschar, byter om och går ner till restaurangen med sina albanska tulltjänstemän, det spelas nån slags sydeuropeisk partyspellista och jag är en främling, jag är en främling och ändå så uppenbart inte, för vi hamnade här tillsammans.

Ryska ungdomar med eurodiscofrisyrer. En norsk man ligger i en solstol och askar förstrött i barnpoolen nedanför.  Havet är så vackert. Städerskor som klampar in.

Vi åker lokalbussen till stan. Det är fem hållplatser.

På Balkan lär man sig att röka på dagis, det är som att lära sig läsa ungefär.

Djur som vi har sett här: Randiga fjärilar, söta gröna små ödlor, vilda hundar, fiskar av olika slag, massor av fladdermöss, katter, en död syrsa.

Någon säger att det är första gången dom är här men hon gillar Kroatien. Nån annan tar vid, nu kommer paret i femtioårsåldern från Stavanger in i samtalet och säger att det är tionde året dom är här, på samma plats, och att Kroatien är härligt. Svenskarna förstår inte norskan men nu har alla några öl i kroppen så det löser sig.

Gillar jag Kroatien? Jag vet inte. Jag har nästan inte sett något. Men det är väl som platser är mest. Varmare än Sverige. Och med det vackraste hav jag har sett, som sträcker sig längs alla nyanser som finns av turkos. Det är dubbelt, man får såklart ett första intryck, en känsla, som är lika sann som något annat. Samtidigt blir ju varje åsikt, när man sett så lite under så kort tid, kategorisk på ett löjeväckande sätt. Vad skulle jag kunna tycka om det här landet? Jag vet inte ens vad jag tycker om Sverige där jag har bott i över fyrtio år.

Jag vet vad jag ogillar och det är den chauvinism, som verkar vara lika rotad som tallarna och olivträden, och som pyser fram överallt. Ibland på ett övertydligt sätt, som i att det finns en glass som heter MACHO. Och som när jag köper en mugg med Diego Simeone på i en hemsk turistbutik, som av något skäl hade muggar med tusen olika motiv, somliga inhemska, men andra med varumärken och kändisar av alla slag. Mannen i butiken skrockar och säger ”Simeone… strong man, haha”. Han gör en gest med en knuten biceps och en knuten hand, där underarmen blir som en fallos. Stor kuk, stora muskler, inget bögeri eller fruntimmer här höhö. Jag säger inget utan bara betalar och rafsar åt mig muggen. Är det här ni är, Kroatien, Istrien, Balkan, Jugoslavien? Hur har det funkat för er så här långt tycker ni?

En dag åker i till Venedig. Det är bara på andra sidan Adriatiska havet, som här är smalt. I Venedig kan man dricka en espresso för tjugotre euro om man vill, på Florens Caffee vid Markusplatsen. Staden är från medeltiden och givetvis är den full av mysterier och löften om något större. Vi åker båt. Vi går runt i turistkvarteren, över Rialto-bron som dom renoverar för stunden. Japaner betalar 90 euro för att åka gondol. Familjer som ser indiska ut men pratar Harvard-amerikanska hoppar i shuttle-båten till Marriott. Ryssar går runt och är i vägen. Vi äter glass.

En gång ska jag återvända, och då vill jag ha alla myter. Jag vill vara en vecka på den judiska ön, en vecka på den västra ön och sedan vill jag veta alla genvägar.

Tillbaka igen. Ånyo i Istrien, Kroatien, östra delen av viken.

När vi kliver upp ur poolen, efter att ha badat länge i havet först, börjar dom andra komma ner till restaurangen. Någon har en klänning i ett silverfärgat trikåtyg. En annan har en dotter som ser uttråkad ut.

En man berättar på småländska att han hört, av en taxichaufför, att restaurangerna i stan inte är genuina. Dom riktiga istriska restaurangerna ligger utanför staden, i bergen. Ingen i sällskapet om två, tre familjer, ifrågasätter det, istället hör jag hummanden som av medhåll. Jag tänker för mig själv att någon som tjänar sitt uppehälle på att köra bil, kanske skulle ha ett egenintresse av att lura upp folk i bergen.

Lite senare, en bit efter att poolen egentligen skulle ha stängt för kvällen, är det bara jag och ungarna kvar i vattnet. På restaurangen i ändan är det fullt nu. Snart kommer någon starta musikanläggningen och Country Roads kommer att eka över viken. Jag kliver resolut ner och gör bomben, så att flera av dom kvällsfixade gästerna blir genomblöta. Allt blir upprört. Någon  ropar på norska att jag ska dra åt helvete. Jag hör ryska och  andra språk. Jag blir bortskuffad, ungarna skäms.

I matbutiken lite senare köper jag nutella. Tillbaka på vår balkong spelar vi kort. Planet hem: imorgon.

Annonser