Tolv kilometer med buss

Den franska rivieran berättar en historia om sorglöshet och glamour. Här sköljer medelhavets vågor obekymrat in över stränderna, som vill dom sola sig i glansen. Havet som är vår tids Berlinmur, bara ännu dödligare för dom som försöker ta sig över den. Idag räddades fler än fyratusen nordafrikanska flyktingar när dom försökte ta sig över havet, på ett fyrtiotal rangliga båtar.

När det är sagt måste vi lyfta blicken in mot land igen, även om det gör ont. För det är där dom verkliga övergreppen sker. Det är ohyggligt att vara en av hundra personer i en allt för liten gummibåt på ett hav som vill dig illa. Men det jag nu ska berätta kommer att sätta även detta i perspektiv, vad gäller lidande och umbäranden.

Jag tar en paus här och sveper ett glas pastis. Det gör helt enkelt för jävla ont. Det är en vidrig värld vi lever i. En som tuggar på dig, spottar ut dig och sparkar iväg dig som om du inte vore mer än en äppelskrutt.

Okej.

Det pågår, i Cannes, en reklamfilmstävling. Det har alltså samlats en stor grupp narcissister med en snittlön på sjuttio tusen kronor i månaden, för att ge priser till den reklam som man tycker är bra. Att vara jurymedlem är vidrigt. Du ska alltså inte bara titta på jättemycket reklam och äta gratis mat och snacks, du förväntas dessutom ha en åsikt. Det är krav på en nästan abstrakt nivå.

Nu läser jag i Resumé att flera av jurymedlemmarna dessutom har fått bo nästan tolv kilometer från tävlingen – och tvingats åka buss. Buss! Ibland har bussarna varit försenade dessutom! Ja detta har ju såklart tagit tid från både sömn och juryarbete. ”Många av jurymedlemmarna är väldigt arga” säger en person som vill vara anonym.

Ja, det klart dom är arga. Dom har fått åka buss i nästan en halvtimma. Och ibland har bussen varit sen. Så då har dom förlorat tid som dom skulle använda för att titta på reklam. Det är svårt att ens hitta orden här.

Men låt mig bara säga till alla gnällspikar på flykt från nordafrika: Ja, kanske sjunker båten. Men du är i alla fall inte försenad när du och din svarta Yamamotoskjorta och din Leica i skinnrem ska titta på reklam.

Perspektiv, kära flyktingar. Perspektiv.

Annonser