Like a PRO

Att vara gammal är tydligen att ge upp i förtid. Jag tycker det låter jäkligt sorgligt. Att lägga allt fokus, all sin kvarvarande livsenergi, som skulle behövas till exempel för immunförsvaret eller ämnesomsättningen, på att motarbeta utvecklingen. Jag kommer att tänka på det här eftersom jag läser att PRO har samlat in 140 000 namnunderskrifter för att få fortsätta använda kontanter. Dom kräver det!

Det är som att man, när man passerat åttio, slutar leva och allt man har kvar är att hämnas på en värld man inte längre känner.

”Jag är stolt att leda en sådan folkrörelse” säger Christina Tallberg. Hon är ordförande för PRO. Och hon drog dom där underskrifterna, bokstavligt talat, på en vagn som gnisslade. Nån stackars jävla minister fick stå där som en idiot och ta emot underskrifterna.

Om man är en sådan som till varje pris vill behålla kontanter tänker jag att det tar fem sekunder minst, i något slags demensens töcken, att skriva sitt namn. Då har det tagit 700 000 sekunder, alltså ungefär åtta dygn, bara att skriva ner dom där signaturerna.

Många av dom där gamlingarna är samtidigt rädda för att bli rånade. Lite konstigt då, att kräva att man ska få gå till ett bankkontor eller ett postkontor och ta ut pensionen i prasslande sedlar. Som att vara en harpalt med ett gipsat bakben och kräva att få gnida in sig i blod för att sedan spankulera (eller halta) genom varghägnet.

”Hej haren! Det där är dumt!”

Men haren bara ”det är många gamlingar som inte begriper hur man hanterar ett bankomatkort”. Men alltså detta är människor som tar ett tiotal narkotikaklassade mediciner varje dag, utan att överdosera. Dom hanterar knark – plättlätt! Men en plastbit med fyra siffror som man kan handla med, nej, där går faktiskt gränsen.

Jag ringer min lokala PRO-förening och tipsar dom om att skolagan är förbjuden och det vore på sin plats att införa den igen. Dom blir först förvånade över att det är så. Sedan väcks kamplusten. Detta ska vi ändra på. Detta ska vi skaffa en miljon signaturer för. Vi ska lägga dom på en höskrinda och vi ska äta rovor och torv, som vi gjorde förr. Christina Tallberg säger till Aftonbladet att hon är stolt att leda en sådan här folkrörelse. Naturligtvis ska ungar som behöver det få en hurring.

Annonser