Var inte rädd

För inte så länge sedan hade Aftonbladet en serie artiklar om svenska kyrkan i utlandet, samtidigt som Ekot granskade församlingars utlandsresor.

Kyrkan har 6,2 miljoner medlemmar, vilket naturligtvis är helt knäppt i ett helt sekulariserat land där människor inte tror på gud. Man har även 22 000 anställda. Några av dom, liksom i dom flesta lika stora organisationer, dristar jag mig att gissa, grisar och/eller idioter.

Granskningarna avslöjade en del rena vidrigheter, som övergrepp, förskingring, slöseri och vansinnigt utnyttjande av maktpositioner. I andra fall blev det lite löjligt. I en artikel med den subtila inledningen ”Toppcheferna inom Svenska kyrkan i utlandet festar jorden runt med gåslever, dyra middagar, vin och starksprit” exemplifieras det skabrösa levernet med en medarbetare som, med två andra personer, har ätit och druckit på en irländsk pub i New York för 1200 kronor det vill säga 400 kronor per skalle.

Jag blir i det fallet mer besviken som aftonbladetläsare än som medlem i kyrkan. Man målar upp bilden av ett gäng som kan lära Mötley Crew att partaja, som svingar sig från backanal till backanal, samtidigt som dom halsar Chateau Margaux och kastar vaktelägg på bönderna. Men fram i ljuset drar man en svennebanantrio som varit på typ O’learys och ätit fish and chips.

(Det är sannolikt ingen slump att råvaran gåslever och inte, säg, potatis lyfts fram. Den förra åts av fyra personer på en exklusiv fransk bistro i London, tillsammans med en halv flaska rött per kuvert, övrig mat samt dessertvin – för 750 kr per person. Inte heller direkt sinnebilden av groteskt frosseri. Snarare imponerande (även 2011) att lösa det i London.)

Nåväl.

Att jag ens tar upp detta, och lite väl sent dessutom, beror på att det skavt ett tag. Du förstår, jag gillar verkligen svenska kyrkan, alla brister och jävelskap till trots.

Jag gillar dom glesbefolkade högmässorna under gråhöstens artonde söndag efter trefaldighet. Jag gillar det valhänta och lite fumliga och lågmälda.

Jag uppskattar oändligt mycket allt det sociala arbete som sker i diakonin. I söderledskyrkan har man till exempel Humlan, för barn och ungdomar med missbrukande föräldrar. På hemsidan listar dom (i versaler) fyra punkter, för att marknadsföra sig, som i all enkelhet är geniala.

• INGET ÄR FÖR SVÅRT ATT PRATA OM
• VI FÅR GOTT FIKA
• VI LEKER, MÅLAR OCH SKAPAR ALLT EFTER ÅLDRAR
• NÄR VI BERÄTTAR BLIR VI MINDRE ENSAMMA

Den där kombinationen av gott fika och mindre ensamma när vi berättar är innerlig på ett sätt som få andra saker är idag. Kom cyniker med dina invändningar. Ställ dom i hörnet där borta bredvid andra saker jag inte bryr mig det minsta om.

Jag gilla den dåliga grafiska formen och den usla typografin i församlingarna. Jag gillar sjuttiotalspsalmerna i e-moll som låter bäst när dom sjungs vid öppen eld på något läger.

Jag gillar töntigheten och löftet om nåd, utan någon annan motprestation än att vara människa och att göra så gott man kan, fast det är svårt, nästan omöjligt ibland. Här sjungs inte mycket gospel och när det sker, är det lite, lite i otakt.

Varför jag ens berättar det här?
Kanske för att berättandet gör oss mindre ensamma.

Annonser