Mervärde och marginalnytta

Jag lovade i ett svagt ögonblick, som man gör, att sitta barnvakt åt en kompis unge om det skulle krisa nån gång. Det var sex år sedan. Nu är barnet åtta och jag har precis ätit mat med det.

”Vad kostade pizzan?” Jag tänker att den kostade fyrtio kronor mer än den borde bara för att ni bor där ni bor. Men säger ”en dryg hundring”.

”Varför då?” Jag hade hoppats på att barnet skulle ägna sig åt iPaden nu. ”Alltså varför kostar saker som dom gör? Vem bestämmer det?” Jag drar ett djupt andetag och säger att saker kostar det dom kostar för att folk är beredda att betala hundratjugoåtta kronor för mjöl med skinka på.

Det kommer följdfrågor. Jag kastar mig sånär in i ett resonemang om utbud och efterfrågan. Men korrigerar mig själv. Kvällen är ung och verkar bli lång. Okej, säger jag. Jag ska berätta för dig hur det funkar.

För länge sen på 1900-talet fanns det ett ondskefullt land som hette Sovjet. Ett riktigt jävla rövland. Där bestämde några som kallades kommunister vad saker skulle kosta och allt som gjordes, det gjordes av dom där kommunisterna. Och dom var asdåliga på att göra saker. Men allt var jättebilligt, även fast det inte fanns saker att köpa. För dom va så dåliga på att fixa saker.

”Men vadå. Alltså typ som att dom som lagar mat i skolan är dåliga på att laga mat fast det är det dom gör?”

”Ja ungefär men om det varit i Sovjet så hade ni inte fått någon mat alls istället. Och kanske hade det kommit kommunister och skjutit rektorn.”

”Oj.”

”Japp.”

Men sen tyckte alla att Sovjet var så sjukt dåligt så till slut försvann det och då blev det Ryssland istället.

”Vad bra!”

”Hm. Jo.”

Så för att det var Sovjetkommunistpartiet som ägt alla fabriker och så, så kom en farbror som hette Boris Jeltsin på en idé. Man delade ut kuponger till folk, som dom kunde använda för att köpa aktier i alla dom företag som kommunisterna hade ägt.

”Vad är aktier för något?”

”Bra fråga. Det var ingen som visste i Ryssland heller.”

En aktie betyder att du är med och äger ett företag. Det kanske fanns tusen ryssar eller så som visste det. Men hundrafemtio miljoner hade ingen aning. Det var som att erbjuda älgar att teckna optioner eller som att förklara terminer för grävlingar.

”Vad är…”

”Skitsamma.”

Innan, när det var Sovjet, hade man bestämt vad saker skulle kosta. Nu släppte man priserna fria. Så det gjorde att allt blev JÄTTEDYRT. Men folk hade ju inte så mycket pengar. Så det blev fattigt.

”Blev grejer kanske dubbelt så dyra eller vad?”

”Hm. Nja. Dom blev 3 600 gånger så dyra ungefär. Och så kunde man bara köpa hälften så mycket för sin lön, även om man fått högre lön, så man kan säga att sakerna blev 7 000 gånger så dyra.”

”Jag fattar inte. Vad kostade en glass då?”

”Ja om den kostade 20 kronor i början, så kostade den efter fyra år ungefär 140 000 kronor.”

”För en vanlig glass?”

”Ja vanlig, men antagligen inte så god eftersom dom lär ätit kommunistglass fortfarande för att ingen hittat på några bättre recept.”

”Varför var den inte god?”

”Jag vet inte. Jag vet att deras bilar var skitdåliga så då tänkte jag att dom kanske var lika dåliga på att göra glass. Men det är ju enklare att göra glass trots allt.”

”Men det är jätte-jättedyrt med 140 000 kronor för en glass.”

”Ja, det är dyrare än Urban Deli.”

Så då var det massa ryssar som hade såna där aktiekuponger. Men dom hade inte råd att äta något, typ. Och inte råd med sprit. Och dom älskar sprit.

”Mer än min morfar?”

”Jag har bara träffat honom en gång, när dina föräldrar gifte sig. Men… tja… jo, nä jag vet inte. Eller nej, inte mer än din morfar älskar sprit. Men lika mycket.”

Så då kunde folk som hade pengar åka runt och byta till sig dom där aktiekupongerna mot en flaska sprit. Och dom blev ju supervärdefulla ganska snart sen, så dom som gjorde det blev otroligt rika.

”Meh… då var det ju som att dom lurades!”

”Nej nej, det var det här jag menade när började prata om pizzan. Saker kostar vad folk är beredda att betala. Ibland betalar man 140 000 för en glass, ibland säljer man en aktiekupong för en flaska sprit. Jag sitter här gratis, för att jag är vuxen med bra lön och för att jag lovat dina föräldrar det. Annars hade jag inte gjort det för tio tusen ens.”

Plötsligt skuttar ungen iväg och sätter sig med iPaden. När kompisen med partner ramlar in, fem timmar senare, berättar jag att allt gått bra.

Nästa dag får jag ett mejl. Tydligen har barnet pratat en del om ett helt land som fanns förr i tiden, där alla gillade sprit lika mycket som morfar och där man ibland sköt rektorn om det inte fanns mat på skolan. Och att jag ville ha tio tusen i betalning?

Jag svarade att barnet ljög, vi hade pratat om pizza och glass.
Sånt som ungar gillar.

Annonser