Gnälly McGnällface

Det har tagit mig 43 år att få samma självförtroende som folk med rika föräldrar föds med.

Det stämmer inte ens, för det är ju olika saker, såklart, olika typer av självförtroende. Det som man föds med som en Mozart är nåt annat än det man får kämpa för att få som en Salieri. En sak är naturlig som syre, en annan får man vackert öva på, sexton timmar om dygnet.

Jag växte upp som ett av fyra syskon, mamma var dagmamma och pappa jobbade på fabrik. Det var verkligen inget synd om någon av oss. Vi åkte på tältsemester, vi fick både julklappar och födelsedagspresenter. Vi bodde i ett hus med pedantiskt skött trädgård. Det här inlägget är liksom inte Svinalängorna eller Mig äger ingen. Kom igen vafan.

Men i det att vara arbetarklass, ligger begränsningar. Jag var naturligtvis medveten, på nåt slags distanserat, intellektuellt plan, om att jag kan bli läkare. På samma sätt, och med samma grad av upplevd rimlighet, som jag var medveten om att jag kan vinna US Open i tennis.

Jag visste någonstans att det, tekniskt sett, var möjligt för mig att ta ett utbytesår i USA på gymnasiet, på samma sätt som det, tekniskt sett skulle varit möjligt att komma till den internationella rymdstationen. Det är ur någon aspekt bara en fråga om avstånd i rummet.

Jag säger till mina barn, ofta, så ofta att dom tröttnar på det, att dom måste komma ihåg att dom kan bli precis vad dom vill, att det inte finns några gränser. Och att dom måste tänka på det, det är viktigt för mig att dom tänker på det. Det är pragmatikerns sätt att visa kärlek på.

Jag berättar det här för att jag tror att vi kanske borde prata lite mer om klass. Om vad människor kommer ifrån. Så vi inte gör misstaget att bara bedöma dom utifrån var dom är och vad dom kan. Inte för att det senare är oviktigt, verkligen inte, jag vill ju ändå tro på meritokrati. Men för att det förra är nödvändigt.

För att dra det till sin spets är det en annan resa till en professur i genetik för den som sitter på ett transitboende för nyanlända idag, än vad det är för den som sitter på en Josef Frank-soffa hos sina forskarföräldrar. Och den resan borde nog få lite mer ljus på sig.

Det kan också var så att jag är lite gnällig.
Ibland är det ju så enkelt.

 

Annonser