Arkadiens pervon

Jag började skriva en grej här om Gröna Lund och deras reklamfilm med en kentaur, som är med sin dotter på nöjesfältet. Här är vad den skulle handlat om: Kentauren är sämsta sagoväsendet. Ser helt sjukt töntig ut. Är fysionomiskt en varelse med dubbla bröstkorgar (hur i hela friden det är tänkt att funka) eftersom man har ersatt ett huvud med en överkropp. Samt en varelse med kombinationen människohjärna och hästpenis.

Det är ett direkt osunt val av gestalt.

Kentaurerna är dessutom i grekisk mytologi främst kända för att dom hade sämsta ölsinnet på Peleponessos. Alltså allvarligt, det gick typ inte ens att bjuda dom på fest men dom dök upp ändå i allmänhet, blev packade och blev sedan rätt fort ordentligt oförskämda, högljudda och våldsamma.

Därför tycker jag att det är en dålig idé att ha en kentaur med i reklamen. Dålig förebild helt enkelt. En dubbelbröstkorgad sak med tidelagsvibbar som blir galen efter två glas vin.

(För övrigt skapade Zeus kentaurerna efter att en snubbe som hette Ixion våldtog ett moln. Det är en lång historia.)

Så jag skrev det, att Gröna Lund har en reklamfilm med en tjej i sjuårsåldern som är på nöjesfältet med sin pappa, kentauren. Och – det är då jag inser att jag är helt hundraprocentigt oförmögen att åldersbestämma folk. Jag har ingen aning tjejen i filmen är sju år. Hon skulle lika gärna kunna vara elva. Eller fyra. Och plötsligt är inte tjejen med kentaurpappan sju år, det är det åldersspannnet jag har i min gissning. En livstid mellan tumme och pekfinger liksom.

Och det som är svårt med barn blir hopplöst med vuxna. Jag är helt enkelt oförmögen. I kombination med att jag dessutom inte minns namn eller ansikten gör det mitt liv rätt sorgligt, ur någon vinkel.

Jag träffade honom igår… vafan han nu heter… du har träffat honom också, han var på … meen vad heter han.” Hur ser han ut? ”Äh han är typ rätt lång… eller normal liksom… eller så är han lite kortare än mig. Han har skägg… kanske… eller hade. Jag tror han har glasögon.” I vår ålder eller? ”Ja. Typ. Plus minus kanske tjugo år. Men definitivt mellan tjugo och sextio.”

Jag frågar min vän psykologen (en kvinna mellan 30 och 55) om hon kan bedöma den i reklambyråns arbetsgrupp som kom på idén med kentauren, ur ett freudianskt perspektiv. Hon svarar att hon kan det, ”men det kan nog både du och dina läsare också”. Jag vet inte. Men en bra sak är att dottern beskriver sin pappa, kentauren, som att han är fyrtiotvå år och jobbar på kontor.

Jag får hans ålder presenterad för mig. Det gillar jag.

Annonser