Oscarsgalan på teve

Så här i Stampen-tider debatteras journalistiken en del, dess själva väsen och värde. Och det är säkert angeläget.

Alla journalister är övertygade om att det vore förskräckligt om det blev färre tidningar och därigenom färre journalister. Ja, journalistiken likställs med grejer typ demokrati och mänskliga rättigheter, syret som vi andas, regnbågar och den mustiga doften av kryddor som ligger över torget i Marrakech.

Jag brukar avfärda det och mena att så jävla viktigt är det inte, det här med medieföretag som ska agera skivbolag mellan skribent och läsare. Men så kommer det dagar som denna, när saker ställs på sin spets. När man faktiskt förstår värdet av journalistiken.

Toppnyheten när jag skriver det här, är på Aftonbladet Busiga prinsessor – kan inte sitta still och på expressen LIVE-TV: Leonore föll från sin stol i Storkyrkan. Båda tidningarna släpper alltså sina mikrofoner i perfekt synk, i frågan om vad kvalificerade journalister på kvalificerade journalistförmedlingar kan tillföra när det gäller.

Jaja.

Det knäppaste är givetvis att dom röviga klickfiskarna inte verkar i ett vakuum här. Folk klickar – och dom ser dopet på teve. Och här är grejen med dop överhuvudtaget: Dom är som begravningar fast sämre. På en begravning får du i alla fall en ventil för gråt. På en begravning kan du uppträda i total brist på värdighet och snygghet, på ett sätt som bara är okej där. Kasta dig på stengolvet, ropa, gråt så snoret och tårarna forsar. Du behöver inte ens känna sorg för att få passa på. Det är okej.

Men ett dop?

Det är samma otroligt stela och träiga tillställning i kyrkan som en begravning. Eftersom det inte skrivs dresscode till dop (inte utanför adeln i alla fall) så dyker folk upp, lite obekväma, i den svårbeskrivna men distinkta looken ”finkläder”.

Jag har till och med samma typ av genomperverterade tvångstankar (tänk om dom tappar kistan vs. tänk om prästen tappar ungen).

Sedan går man till ett församlingshem eller liknande som begravningsbyrån (eller gudföräldrarna) har fixat där man tar en fika som inte är så god eller kanske en smörgåstårta som är så kall att den bara smakar typ stål.

Kungahuset är en medeltidsgrej, som åderlåtning, fantasifulla avrättningar och digerdöden. Att det ändå lever kvar beror på dess totala symbios med medierna. Så länge ett dop av en rätt betydelselös avbytare, någon som kan gå samma väg som sin morbror, blockerar allting annat – så kommer det finnas kvar.

Vi står alltså i något slags tacksamhetsskuld till journalisterna ändå: Bra att det var den här medeltidsgrejen ni valde att supporta och inte åderlåtning, fantasifulla avrättningar eller digerdöden.

Annonser