Varans olidliga lätthet

I framtiden kommer det inte finnas några nyheter. Jag vet för jag har läst det på twitter och överallt. Det är adblockers fel, tror jag, eller sossarnas kanske, eller vad som helst utom det enda som är ett faktum: Att det produceras mycket journalistik som ingen är beredd att betala för.

I vilken annan bransch som helst vore det rimligt att det fanns ett ganska linjärt orsakssamband här. Som vore rätt enkel att göra en analys av. Alltså, om du envist säljer vad ingen köper, så är din affärsmodell lite rövig.

– Åh vilka goda bullar ni bakar, dom måste ni ju sälja tonvis av?
– Nej det är faktiskt ingen som vill betala för dom.
– Åh jäklar, då kanske ni gör nånting fel?
– Ja mycket tyder på det.
– Vad händer nu då?
– Nä du vet det är väl konkurs som gäller. Ja eller så får vi väl göra något som folk faktiskt är beredda att betala för.
– Okej, hej!
– Hejdå.

Men inte i mediavärlden.

Stampen är ett mediahus på västkusten, som enklast kan beskrivas som en kärna, bestående av familjen Hjörne*, Joakim Lamotte och Alice Teodorescu, runt vilken en myriad av ekonomiskt vanskötta provinsiella gazetter kretsar, som stumma satelliter i en död rymd. Verksamheten består i att dela ut inlånade pengar till ägarna och i mån av tid, energi, lust och ork, även producera nyheter (du vet, dom där jag inledde med, som inte kommer finnas i framtiden pga adblockers och/eller sossarna) och distribuera dessa.

Till exempel digitalt.

Det har gått två månader sedan Stampens flaggskepp GP sökte en ny webbreporter. Det är ju, som Stampen så listigt har räknat ut, på internet som framtiden finns. Man sa sig inte söka nån grävande journalist. ”Nu snackar vi rock and roll och snabba puckar”. Personen skulle skriva tjugo artiklar om dagen och även är programledare i web-tv. Och ändå, trots den här framsyntheten, står man nu här vid rekonstruktionens brant. Trots att man praktiskt taget är internet.

Jag går in på stampen.se för att se vad dom själva skriver om det. Websidan ”is under construction” – och tillhör för övrigt jazzklubben Stampen i Gamla stan. Det ringar ändå in dagen ganska fint.

Frilansare som jobbat åt dom här skojarna, får nu inte sina fakturor betalade. Dom har reducerats till varor, som man skiter i att betala om cashen är slut för man har tagit den själv. Det är helt knäppt att se på med vilken lätthet det sker. Denna olidliga jävla lätthet.

(För övrigt var vi på Stampen och käkade och lyssnade på jazz när sonen fyllde sexton. Det är ett jäkligt svängigt ställe!


* I William Gibsons Sprawl-trilogi kallad Tessier-Ashpool

Annonser