Dit ingen fokusgrupp hittar

Jag har precis sett tre blyga finlandssvenskar spela popmusik inne på ett antikvariat. Inför en publik som med orkesterns egna ord har ”en kraftig överrepresentation av försmådda bibliotekarier”.

Det är ju rätt synd att man inte kan använda kulturellt kapital när man typ är i saluhallen. Tänker mig att bara kvällens konsert nog hade gett mig i storleksordningen en påse karljohan och en bra bit ost, av den där sorten som är liksom smulig och blöt samtidigt och ligger invirad i tobaksblad och kostar åttio kronor hektot.

Det var en jättebra konsert. Jag gillar också att befinna mig i sammanhang som ingen cyniker kunde planerat i förväg. Det går liksom inte planera en succé för popmusik på österbottniska. Det har inget med autenticitet eller indie eller äkta att göra. Jag är för gammal för att väga in sånt. Jag bara gillar att gubbsen på skivbolagen (vilken rolig anakronism det ordet är) inte kan sitta i sina missklädsamma denimbyxor och kavajer som inte går att knäppa, och marknadsundersöka sig fram till det. Det är en pitch som inte ens når fram till fokusgrupperna.

Jaha det är tydligen min hangup i livet, detta med män i någon form av beslutsposition, hur löjlig den än må vara, som närmar sig femtio och som har lite för tighta kläder. Gud det är dags för terapi igen tror jag och nu duger det inte med någon löjlig KBT-person som håller tiden och lämnar handskrivet kvitto. Det är dags att levla till psykoanalys. (Vi bortser här ifrån att jag själv är fortysomething och har ett bmi som inte precis ger mig rabatt på livförsäkringen, så don’t you hobbyfreuda mig okej.)

Det är kul med folk som har vant sig vid att ha rätt. Och som därför tycker att det dom jobbar med är viktigt, även om det kan vara superlöjligt. Men den som vant sig vid att ha rätt blir också van att vara viktig. Och så är det något med dom där tighta jävla kläderna som folk med eget budgetansvar har så oerhört lätt för att skaffa sig.

En gång var jag på en säljutbildning (don’t ask) och snubben som höll i den var muskulös och borde ha sett ut som en adonis med granithaka oavsett klädval. Men väljer då en kostym som är så tight att det ser ut som om han vakuumpackats i en milanesisk påse av super 200-ull. Exit adonis, enter ansträngd mimare.

Man fick fylla i en utvärdering efter kursen. Jag skrev, sanningsenligt, att jag inte kom ihåg någonting av vad som sagts eftersom jag hela tiden varit panikslagen över risken att kavajknappen skulle lossa och fara som en projektil och döda mig.

Därför gillade jag kvällens konsert lite extra mycket.

Annonser