Contempt marketing

”Ju mindre intuitivt ord desto större idioter.” Jag snackar med en kompis över en öl. Vi har kommit att prata om reklam. Eller – det som förut var reklam men som idag är allt annat än reklam. Nu hittar man på nya namn på saker. ”Det är som när högskolor gör reklam. Ju knäppare reklamkampanjer ju lökigare skola. Du ser inte Lunds Universitet eller KTH göra nån jävla snapchattävling. Det är Högskolan i Alingsås och University of Lindesberg som håller på.”

Vi är ungefär jämngamla och när vi började med reklam så var reklambyråerna det coolaste som fanns. Det låter osannolikt men så var det. Det var gänget där alla hade taxikort och åkte på ironiska byråresor till Gazaremsan och Cancun. Handlade du tidningar för mindre än fem tusen i månaden undrade folk snart vafan du höll på med. Och blev du inte alkoholist av att arbeta på Hall & Ceder 1998 – då kunde du vara ganska säker på att du inte har några som helst genetiska förutsättningar för alkoholism.

Whatevz. Du som ser Game of Thrones vet att inga imperier varar.

Det töntigaste på den tiden var kundtidningsföretag och det näst töntigaste var företag som höll på med textreklam, det vill säga annonser som inte skulle se ut som annonser. Idag har dom här två kommit att bli det hetaste. Medan reklambyråerna kallar sig för vad som helst, bara inte reklambyråer.

Textreklam har blivit native advertising och är exakt samma sak. Fast med ett amerikanskt namn. Kundtidningarna kallar det dom gör, alltså exakt samma som dom gjorde för femton år sedan, för content. Och spelplanen är ny.

Om reklamsverige vore en amerikansk collegefilm, så hade reklambyråerna back then varit sport jocks – högljudda dudes i baseballjackor som mobbade alla andra, rapade och fjärtade och saknade social kompetens helt och hållet – men ändå fick ligga med snyggtjejerna som rökte.

Kundtidningsfolket hade varit tjockisen som man gjorde kalsongrycket på och textannonsmänniskorna hade varit den anemiska sängvätaren med limmade glasögonbågar som kunde allt om rymden och fick sin bricka vält i matsalen.

Idag är folk som håller på med content och native dom som glider in i hottade Uber-limos och reklamarna bär deras väskor.

Vi garvar. Lite nervöst. Och dricker mer.

Plötslig kommer en man i sextioårsåldern med solbränd Marbella-feja fram till oss. ”Jag kunde inte låta bli att höra att ni står här och är nostalgiska och saknar Rönnberg & Co hehehe.” Han ställer en väska på bordet. ”Well, sköldpaddor – hararna tar inga pauser nu för tiden.” Vi ser på varandra och försöker tolka metaforen, om det ens är en metafor, han skulle mycket väl kunna vara inom artoberoende djurkapplöpningar.

Han kör ner handen i väskan och slänger åt oss en kortlek som det står Byggmax på. Sedan tittar han på oss båda med ett ”vad sa ni nu då” kind of face. ”Va?” En ganska tjock guldkedja syns i under skjortan, där dom tre översta knapparna är oknäppta. ”VA??!”

”Förlåt”, hör jag mig själv säga. ”Jag fattar inte helt vad du menar?”

Han skrockar så att clubblazerns guldknappar guppar lite. ”Jaså du, du står kanske och tänker på Falk & Pihl. Vad gör en sån gubbe som Lasse Wannberg idag va? Oj… vad hööör jag?” Han kupar handen över ena örat och låtsas lyssna efter något samtidigt som han tittar på oss med öppen mun och stora ögon. ”Det ringer i den fasta telefonen! Det är kanske från SÄTTERIET… Nej nej nej! Tänk om inte budmopeden kom fram med gnuggisarna?”

Kompisen har nu tagit upp Byggmaxkortleken och kastar tillbaka den mot Marbella-fejan. ”Är du dum i huvudet eller?”

”Well mina herrar, ni kollar på – vad som, eh… enligt ett TED Talk bara, bry er inte om det, fossiler – är the media of the future. Vi tittar båda på Byggmax-kortleken. Han slänger åt oss en mössa med broderad Sibylla-logga på och en liten (jäkligt praktisk) cykelpump, som man även kan ladda mobilen med, som det står Nordea på. ”Soak it, old-timers.”

”Vadå? Eller… jag fattar fortfarande inte. Du håller på med presentreklam, eller vad?”

”Haha!” Han skrattar triumfatoriskt och teatraliskt. Så ropar han ”TUT-TUT!” och viskar ”hörde ni gubbar… det där var framtidståget som gick. Och här står ni, på perongen.” Sen, med normal röst, ”Nä men det hette ju presentreklam innan. Men detta, Calle & Olle eller vafan ni heter, detta är produktmedia. Product Media.”

Pro-to-the-duct mee-dee-aah.
Prodammaduct Medelidodi-o.

Han går därifrån, med ett bullrigt skratt. Han viftar till med näven i luften, typ ”GET OUT OF HERE” och skakar på huvudet.

Vi tittar ner i väskan. Där ligger en jojo. Det står Högskolan i Skövde på den.

Annonser