Jävla skitblogg

Jag sitter på Babylon vid Björns Trädgård och dragit några öl till lunch. Ingen av sakerna är sånt jag är stolt över. Jag brukar dricka vin när jag dricker vid lunch och jag brukar akta mig för Södermalm. Men nu är det som det är. Här sitter jag och ser ut över kvadratmeter av mark som ser ut att vilja segla över havet till Neukölln men som vet att den nog skulle bli sjösjuk och kräkas på vägen och därför blir kvar.

Jag tänker på hur allting fungerar här i världen och inser att den italienske konstnären Piero Manzoni kom på svaret på det redan 1961.

Manzonis farsa var inte precis typen som uppmuntrade sonens konstnärskap. ”Det du gör är skit” ropade han, så det ekade över dom liguriska ängarna. Pappan var i konservbranschen, det är inte oväsentligt i sammanhanget. Vi återkommer till det.

1960 gjorde Manzoni Fiato d’Artista (Konstnärens andedräkt). En serie ballonger som blåstes upp av honom och sedan klämdes fast på små socklar av trä. Han tyckte två saker var löjliga. Dels mytologiserandet av konstnären och dom som fascinerades av de delar i verk som var konkreta spår av konstnären. Dels människors besatthet av beständiga saker. (Som ju är astråkig.)

Så i ett verk lyckades han skämta med autenticitet, konstnären som artefakt i sig själv och det beständiga. Många var roade, andra not so much. Och bland de senare återfanns alltså farsan, konservkungen

1961 fyller Manzoni följaktligen 90 stycken numrerade konservburkar med sitt eget bajs. Burkarna märks med Merda d’Artista och försäljningspriset sätts till vad som där och då är priset på guld. Senast en burk såldes (nummer 054) var priset 182 500 pund, ungefär 2,2 miljoner svenska kronor.

Två år senare segnade Manzoni ner i sin ateljé i Milano. Dödsattesten (där dödsorsaken är angiven som hjärtattack) signerades av konstnärskompisen Ben Vautier och förklarades vara ett konstverk. Ja du hör ju. Och naturligtvis gav Monzani ut en bok, postumt, med titeln Piero Manzoni; The life and works, som bestod av 100 sidor transparent plast, utan text eller bild, fästa vid en vit metallplata. I en annan bok, The Owners av Bernard Bazile, kan man se bilder på dom nuvarande ägarna av ett antal av Merda d’Artista-exemplaren, som håller i sina små bajsburkar.

Ja det blev ett långt utvik. Och kanske har det inget med hur världen att funkar att göra. Jag menar, viljan att betala miljoner för ironiskt bajs och sedan posera med det, kan väl ändå inte vara en exakt metafor för hur jag känner inför den här stan och den här tiden.

ELLER… [tittar mystiskt mot kameran med intensiva ögon, sedan fade till svart – musik: Signaturmelodin till X-files]

Annonser