En vis farbror vid havet

Jag undrar ibland vad jag skulle ge mina barn för råd om dom frågade mig. Det gör dom alltså inte. Men jag tänker på det. Det är nånting med det faderliga rådet som triggar. Det har ett drag av amerikansk film. Min samlade livsvisdom. Jag tänker oss att vi är ute och går i ganska karg natur. Gålö på hösten kanske. Vi tittar ut över havet, kastar mackor. Då frågar nån av dom ”pappa, du som har levt så länge och sett så mycket, har du några råd?”.

Jag säger att det har jag:

Svara aldrig när telefonen ringer. Det är aldrig något viktigt. Sätt den på ljudlös utan vibration. Om någon verkligen vill nåt så får dom väl skicka sms eller mejl som normala människor.

Svara aldrig på mejl. Jag får hundra mejl om dagen. Skulle jag svara på alla eller ens läsa dom skulle jag inte få något gjort. Vill dom nåt så får dom väl ringa istället. ”Men pappa, du svarar ju inte.” Nä just det.

Svara inte på sms.

Låt någon annan sköta din deklaration. Gå till en terapeut. Whisky och rosévin blir, till skillnad från nästan allt annat, godare ju billigare dom är. Umgås bara med snälla människor, alla andra parametrar är i grunden oviktiga, det enda som spelar någon roll är snällhet. Var snäll. Hitta en frisör som klipper utan att småprata.

Tacka inte ja till något du inte vill. Tacka inte nej till något du vill. Det finns nånting vackert i nästan allt. Kan du se det behöver du inget annat. Köp bra skor. Ha inte bil.

Sen skulle vi fortsätta kasta mackor och kanske gå över en otroligt karg klippa som buttert hindrar tallarna att klättra ända ner till havet, med den stumma auktoritet som kommer av tio miljoner års erfarenhet. Kanske tycker dom att det jag sa var löjligt. Kanske inte. Det kan man omöjligt veta.

 

Annonser