Att ha en gräns trots allt

Jag läser Resumé och får rubriken Från kampanjmakare till festkung – så tog ad:n över nattklubbsvärlden uppkörd i näsan så långt att bihålorna börjar blöda och det liksom skrapar mot hjärnbarkens undersida. Jag slås – igen – av hur jävla bra jantelagens första bud är. Du ska inte tro att du är något. Herregud vad skönt. Så, kan alla please bara ta ett fucking steg tillbaka.

För att göra en lång historia kort så handlar det om någon som sålde en reklambyrå (släppte sin andel i en mycket liten reklambyrå) för att nu satsa helhjärtat på afterworkklubben Out of Office (driva ett slags verksamhet som går ut på att brattiga management trainee-douchebags en gång i månaden ska kunna vifta med armarna och vaska saker klockan 17:30).

Både intervjuaren och intervjuobjektet tycker att detta är sjukt stort. Det största som har hänt faktiskt!

Fuck hjulet och fuck elden och fuck penicillin här är en människa som ger bloggare fireballs innan klockan sex. Alla romaner som skrivits blir platta och banala! All poesi skrumpnar och faller som en fuktig fis mot parketten!

Språket är kongenialiskt med upplägget: Här är en person som på allvar säger att han ville testa något och se om det skulle flyga. Och en journalist som fyller i med formuleringen ”och resten är redan historia” som en egen mening på en egen rad, som en dramatisk effekt.

Jag har stått ut med allt möjligt. Folk kan ha skjortor som dom beställer på nätet och kalla dom måttsydda, med roliga detaljer på, kanske till och med monogram, maskinbroderade av någon tonåring i Bangladesch, och tänka att det är lite glassigt. Folk kan få kalla sig entreprenörer istället för frilansare om det får dom att göra hålet i hjärtat lite mindre.

Den åker, på vilken jag odlar dom fucks jag ger för detta, ligger i träda.

Ha ett jättestort armbandsur? Okej, sure bananas, inga problem kompis. Odla hår för att kunna göra en pytteliten boll av det i nacken? Gå den vägen, brorsan, det är lugnt, whatever eases the pain. Gå runt i skinnbrogues utan strumpor i medvetet för korta byxor – absolut, unika snöflinga, abso-fucking-lut.

Jag har accepterat fan allt. Men här gick väl nån slags gräns då tydligen. Det blir lite suddigt och jag minns inte allt riktigt. Jag kollar på mina armar och ser att jag har skurit mig. Mina byxor är helt leriga.

Det finns ett extremt överflöd av journalister nu. Det trista med det är att många duktiga får kämpa oerhört för att ens kunna leva på det dom är utbildade för. Det som är bra med det, om man ska vara krass, är att dom som faktiskt får ett arbete är dom allra bästa. Eliten. Dom som kombinerar frågor spetsiga som kanyler, med reflektion, analys och en egen röst. Dom som behåller sin integritet och ändå lockar till klick. Dom som [här går mitt överjag in och klipper bort nästan sexhundra ord av lika uppenbara sarkasmer].

Annonser