Meanwhile nånstans i Vänern

Det finns en skärgård mitt i Vänern, som ingen vet om eller har varit på. Okej jag skarvade lite, några vet såklart om den, andra har till och med varit där. Men i princip är den hemlig.

Vid den här tiden varje år, är det här som vintern och våren ses, för att förhandla om villkoren för kapitulationen och för att reda ut alla praktikaliteter kring återlämnandet av ockuperad mark.

Förhandlingen sker i ett provisoriskt läger som upprättats på den mycket lilla ön Malbergsholmen, i norra delen av skärgården. Hit kommer vintern i en eka. En man vid årorna har rott i timmar över öppet vatten, ända från Lidköping. Vintern sitter i aktern, trumpen men med stoisk värdighet och en brun, sliten attachéväska som den enda packningen. Våren kommer, full av självförtroende, i en tjugosex fots segelbåt. Resan från Mariestad gick fort, där var en mild men stadig sydlig vind.

Det byts artighetsfraser innan de sätter sig vid bordet inne i ett tält. Vintern vet om att slaget är förlorat men vet också att det kan fördröjas. Det finns förvisso att förhandla om, inte tu tal om det. Våren har fått underrättelser om saker som sker där ute. Scilla sägs ha brutit igenom snötäcket i Bergslagen. Rapporter kommer om tussilago som rastlöst har börjat marschera i dikeskanternas grus, längs flera av dom stora vägarna. Samtidigt ligger ett mjukt istäcke kvar i dom vikar som ligger i skugga under dagen.

Förhandlingarna pågår några dagar. Sedan slutar det som det brukar sluta. Man kommer överens. Dom enas om när vitsipporna ska slå ut, när allergikerna ska börja nysa och när den sista isen ska vara borta. Allt dokumenteras nogsamt. Jurister anlitas för att fastställa sanktioner och viten om något inte skulle ske enligt plan.

Det sista som sker är att vintern, en mager och blek man i sextioårsåldern, med skarpa konturer och mycket behaglig röst, häller upp vodka i två glas. Han ger det ena till våren, en kvinna någonstans mellan trettio och fyrtio, med håret i en knut och ett leende som smälter hjärtan som vore dom isar. Ingen säger något, dom bara höjer glasen och nickar åt varandra. Sedan far dom åt varsitt håll igen.

Det går dovhjortar på grannön. Dom glor på dom två gestalterna, utan att imponeras. Dom är fångar här ute i sötvattenhavet sen generationer. Och dom har sett allt redan.

Annonser