Dussinreklam

Det är poppis att påstå att svensk printreklam är på dekis. Det är dessutom helt korrekt. För dig som inte är bekant med terminologin kan det översättas med att svenska reklambyråer är dåliga på att göra annonser.

Det är lite konstigt, eftersom det fortfarande finns bidragsslukande slagskepp till mediehus som regelbundet distribuerar pappersgrejor med skitmånga annonser i. Men vi pratar om en bransch som ägnat stor del av dom senaste tjugo åren åt att slå knut på sig själv för att inte kalla sig reklambyråer. (”Nää vi e ju en oberoende kommunikationsbyrå som jobbar med varumärkesdriven innovation. Plattformsoberoende. I motljus. Med dulce de lecce-sås.”)

Jag kollar i branschtidningen Resumés tävling Månadens kampanj och blir i alla fall lite glad. Inte över reklamen. Men över guldkornet som ryms i reklambyrån Kings bidrag. Nämligen arbetsgruppen.

Själva annonsen visar en påse Ahlgrens bilar och rubriken Das SMARRIGA SKUM-FLUFF Auto, där den versala texten ser ut att vara gjord av samma material som godisbilarna.

För detta har följande 12 personer varit inblandade:

Daniel Hallberg AD, Pontus Ekström copy, Calle Cassell & Annika Messing formgivare, Daniel Enervald 3D, Lena Ivarsson acc. Manager, Tony Lindblom original, Frank Hollingworth cd, Karin Sandberg advertiser’s supervisor, Sunit Mehrotra account supervisor, Peter Grönlund acc. Director och Per Wilson planner.

Så här gick jobbet till: Planner-Per hade jobbat oförtrutet och länge för att till slut landa i insikten att det som skiljer Ahlgrens bilar från t ex Audi och Hyundai, är faktumet att man äter dom. Tesen var inte alls okontroversiell.

Advertiser’s Supervisor-Karin var utarbetad och upprörd. ”Ska jag sälja in det eller? Det är för djärvt. Det går inte!” Account Superviser-Sunit spände ögonen i henne. ”Det måste vara djärvt! Det måste kännas!”

Account Manager-Lena och CD-Frank tog ett möte med AD-Daniel och Copy-Pontus. Dom senare tyckte det var kul om man kunder göra något med en VW-referens. Men det krävdes att formgivar-Calle och formgivar-Annika kunde sätta den där jävla rubriken! 3D-Daniel kallades in. I dagar satt han där. Dagar som blev veckor. Formgivar-Calle och formgivar-Annika strök runt honom som katter. AD-Daniel tog långa luncher. Copy-Pontus ännu längre. Account Director-Peter försökte hålla sin shit together. Namnlösa praktikanter gjorde case-filmen.

Till slut var annonsen klar. Triumfens ögonblick.  Presentationen. Advertiser’s Supervisor-Karin och CD-Frank och deras nonchalanta, ”äh, så här vart det, inga konstigheter men både provocerande och kreativt liksom.”

Dom var sju personer på marknadsavdelningen som köpte kampanjen. För att fira gick alla nitton ut och åt. Arvodet för annonsen var sex miljoner kronor. Dvs nästan break-even.

Vi kanske inte är bra på printannonsering, även om det en gång var en paradgren. Men vi är bäst på någon som är ännu mer svenskt: Grupparbeten.

Annonser