The Borås Art Scene

Borås är en liten stad och bakom järnvägen ligger Norrby. Mitt i stan, mellan Ramnaparkens fumliga nostalgi och det Fashion Textile Center som vill så mycket. Men även om läget är bra, så är området inte populärt bland den vita medelklass, som i små städer inte har någon anledning att gentrifiera något.

Det finns få äldre hus kvar från tiden då detta var Albert & Herbert-liknande arbetarkvarter. Mest är det höghus, med eftersatta fasader. En skärva av miljonprogrammet, som hamnade där, och började dricka när textilfabrikerna lade ner.

Jag har sett dom i gryningsljuset, på försommaren, sträcka sig mot himlen genom diset. Som med Babels torn blev straffet igen att alla pratar olika språk nu. Arabiska, farsi, serbiska, urdu, thaliändska, svenska.

På landet fem mil bort bodde en konstnär som hette Vincent Jonsson. Jag vet inte hur farsan lärde känna honom, när jag var liten, men han började hjälpa honom med trädgård och hus, och fick betalt i konst. Jag har en oljemålning av Vincent i mitt hem, det är min favorittavla. Den heter Mods och visar fyra personer som står och snackar. Otrolig enkelhet i komposition och penseldrag och med fantastisk ljus.

Jag var för ung då, för att minnas så mycket nu. Men jag förstår att tjänsterna expanderade, från att måla huset, till att finnas där när det krisade.

För att göra en lång historia kort, så söps det ganska hårt i dom lokala konstnärskretsarna. Dom var alkoholister hela gänget. Så jag hörde historier om desperat jakt på sprit, eller alkohol i vilken som helst form. Fantasisummor som betalades för risigt vin på söndagarna. Abstinensen som rev sönder människor. Om att, när inget annat fanns, breda alkoholhaltig skokräm på knäckemackor och äta.

När jag var tonåring hade Vincent flyttat till ett av höghusen på Norrby. Jag lärde mig vilket köksfönster som var hans, högt där uppe. Han som hade bott i ett hus, som pappa hade rustat upp, med sin fru och en trädgård som var så grön, och sedan supit och supit, satt nu på åttonde våningen och såg ut över en stad som aldrig imponerats av konstnärer. Han som kunde måla så jävla bra att han, om slumpen knuffat honom åt ett annat håll, hade varit ett namn idag.

En gång när jag var på Norrby, i vuxen ålder, pratade jag med en man som satt på flaket på sin rollator. Han sa att han visste att höghusen långsamt sjunker. Flera decimeter på senare tid. Dom kommer slukas av jorden.

Jag sa att jag betvivlade det. Han sa att vi får väl se.

Annonser