Balladen om Jonas Hassen Khemiris hår

Du som har läst ett inlägg här (ni är några tusen som gör det en vanlig vecka, flera av er kommer dessutom tillbaka, diskutera gärna i smågrupper vad det säger om ert omdöme) vet redan en sak: Nästan allt jag skriver är gnäll.

Jag formulerar gnället ganska bra om jag får säga det själv (mitt trick är att använda lite gammaldags verbformer, gärna välja svåra och långa ord men så slänga in lite slang, svordomar och engelska ord i det) men ändå. Det är gnäll. Gnälly McGnäll writing from Gnällville. Gnällers gonna gnäll. Ja, till synes utan svett och med flyhäntheten hos en knivjonglör på Skänninge marknad 1980, skickar jag ut gnäll i omloppsbana runt jorden.

Nu ska jag dock gnälla på en sak som verkligen förtjänar att gnällas på: Den upplevda rätten att kommentera andras fysiska attribut. Det är det här som fyller kvällstidningarnas nöjessektioner. Det kan låta som en ganska snäv definition av nöje, att skriva clickbaitrubriker om celluliter och hängande kroppsdelar och betygssättande av folks rövar. Men nu är det som det är.

Vi lever i ett kroppsfixerat samhälle och vi tillskriver människor egenskaper utifrån deras yttre. Jag tänker extra mycket på det eftersom bilden på Svenska Transportarbetareförbundets dåvarande ordförande Hans Ericson (bildgoogla fackpamp om du behöver, du ser antagligen bilden för dig redan) på semester i Franco-Spanien har dykt upp igen, i kölvattnet av Kommunals skandaler. Hans sitter på bilden, på poolkanten, med en cig i munnen och händerna belåtet på knäna, och är – fet. Och hårig.

Men nu kom jag ifrån ämnet lite. Det var ju just detta att kommentera andras yttre som jag skulle gnälla på. Och ja, det har jag väl egentligen gjort redan. Jaha, ja då var det klart med gnället för idag då. Morsning och goodbye.

UPPDATERAT: Precis när jag har skrivit detta så snubblar jag över en bild på Jonas Hassen Khemiri. I ljuset av den bilden ber jag dig att strunta i gnället här ovanför. Vad tjänar det till att gnälla egentligen, va? Livet är för kort för gnäll!

Jag lämnar ögonen okommenterade. Dom är som om en skogstjärn och ett rådjur skulle få två onyxfärgade kärleksbarn men jag lämnar dom okommenterade ändå. Jag negligerar hakan och dess granitliknande skärpa även om det kunde skrivas romaner om den.

Dom där läpparna. Till och med dom lämnar jag därhän.

Men håret. Herregud, håret! Jag vill gifta mig med Jonas Hassens hår. Bo i ett slitet skjul på den skotska kusten och leva på kärlek och torkad fisk, jag och håret. Upptäcka världen tillsammans, resa till platser med magiska namn som Marakech och Samarkand. Jag älskar Jonas Hassens Khemiris hår. Och det tänker jag säga, det tänker jag ropa över bergen.

Det tänker jag skriva i min, numera, gnällfria blogg.

Annonser