Solidaritet och rättvisa och knark

”Jag började engagera mig fackligt för att jag med egna ögon såg orättvisorna och dom skeva villkoren. Det var så jävla… flagrant. Så oförblommerat. Jag tror inte att någon som har liknande erfarenheter skulle kunna gjort något annat val. Den första segern var när vi fick till rökpauser för förskolepersonalen i hela kommunen. Jag kommer ihåg hur vi satt efteråt och kände att vi hade åstadkommit något. Att det faktiskt är möjligt att göra det.”

Göran Håkansson ler avslappnat emot mig. Det här är hans historia om fackligt engagemang. Och kanske ännu mer om livet. Vi sitter på en kursgård i Södermanland, som ägs av förbundet. Vi har båda tagit några groggar. Bastun värms upp. Utsikten över sjön är imponerande.

”Jag hade hittat en plats… min plats. Jag blev ombudsman och hamnade sedan på poster där jag avlönades.” Görans halsbloss är så prydliga att han borde lära människor att röka. Kavajen är lite lång i ärmarna och snäppet för vid över axlarna, men ser ut att vara ganska dyr. Han har på kort tid summerat dom första femton åren i facket. Plötsligt ropar han, tycks det, rakt ut i luften, efter snacks. Det dröjer bara några ögonblick innan en kvinna i tjugoårsåldern kommer in med en ursäktande min och en bricka stor som ett hockeyspel, full av tilltugg som ser ut att komma från en annan tid. Där är baconlindade fikon och små glas med salta pinnar och grejer. Göran skrockar lågt och nickar åt mig att ta för mig. Sedan berättar han vidare.

”Därefter startade vi ju restaurang.” Meningen blir hängande i luften som om han väntar på invändningar. Jag har munnen full av pommes pinnes och kan inte säga något, så Göran fortsätter. ”Och alltså… det var ju en rätt dålig idé. Vi är ju skitdåliga på att driva krog. Det är liksom inte vår kärnkompetens. Jag kan ju inte ens beställa pizza själv.” Han skrattar bullrigt och börjar hosta.

Under hela vårt samtal söker Göran efter bekräftelse genom att möta min blick, med höjda ögonbryn. Jag tittar mest ner i mitt block.

”Ja, hur som helst. Nästa grej var ju att anlita strippor och att åka på konferenser (han tecknar citationstecken i luften med fingrarna) på en gård i Bayern, som förbundet äger tillsammans med Idi Amins släktingar. Sen så köpte jag mig ett flygplan och nu går jag och låter kuken titta fram genom gylfen.” Han nickar tyst neråt sitt skrev där en blek penis tittar fram med ett förvånat uttryck genom dragkedjan i arbetarjeansen.”

Jag frågar om han fortfarande har samma ideal. ”Ja det klart”, svarar han, indignerat, ”tacka fan för det. Det har hela tiden handlat om att dra kola från strippors arslen och att investera i guld. Jag är samma idealist nu som då. Jag kör en leasad BMW X5 och nyper städerskorna i röven.”

Göran är full av berättelser och engagemang. När jag vaknar nästa dag är det blod på väggarna i mitt rum på kursgården. En man som jag känner igen från kökspersonalen ligger död i en onaturlig ställning i ett hörn. Blåsten ruskar om byggnaden. Solen lyser som laser. Min bil är borta men en cykeltaxi med en medlem vid pedalerna är redo att ta mig dom sex milen till Stockholm igen. Luften smakar solidaritet.

Annonser