It’s grim up north

Jag har varit i Norrland en gång. Arvidsjaur, tror jag. Eller Sorsele? Jag klev in på en bar, det blev tyst som i graven, någon kastade ett ölglas i min riktning och jag gick ut igen. Det är synd att påstå att det är meriterande att vara stockholmare norr om Gävle.

Jag har ingen klar och heltäckande bild av hur livet är där uppe. Och ska jag spekulera så blir det en parad av ganska kränkande och förringande fördomar: Jag tänker mig gruvbyar med en enda gata där tjänstemännen bor på ena sidan och arbetarna på andra sidan. Jag tänker tjuvjakter och bidragsfusk. Myggor som hänger som druvklasar i luften. Jag tänker kluriga kloka gubbar som sitter i myrmarken och slöjdar kåsor. Truliga tanter som snusar och pratar med djuren. Jag tänker att figuren Plupp bor där och att man gör knivar med handtag av renhorn eller fisk. Kanske kommer en man haltande över fjället och vill ha husrum och då bjuder någon in honom i sitt vindskydd och dom äter rökt säl och pratar en massa strunt. En köper saker från Tradera på fyllan. En annan skrattar hela tiden men är helt tom på insidan. Lämlar drar runt i gäng och bränner bilar. Gardiner i fönstren är djävulens underkläder. I ett gammalt kapell bor två ungdomar som har workshops och säljer yxor. Det susar i säven. Så tänker jag mig Norrland. Rätt eller fel.

Vad jag vet är detta: Det roligaste dom vet i Norrland är att prata om hur handfallna vi blir i Stockholm när det kommer snö. Däm i Fjållträsk häm blir schom ”hä gååår int” när dä kom en centimeter snö å hel den jävla schtan ä som i undantagstillschtånd (betoning på tredje stavelsen) å så hä int snö en gång dä va bar fråst hä hä hä.

Dom har naturligtvis rätt i det; det är löjeväckande. Sedan beror det ju till en viss del på att staden är mer anpassad för förvärvsarbete och handel och transporter och så och mindre för fyllekörning på skoter. Men ändå.

Här, i dom nordliga provinserna hittar vi humorns grundform: En grupp människor som är vana vid något skrattar åt en annan grupp som är ovana vid samma sak. Och det gäller att sparka uppåt. Även om det här rent geografiskt blir… äh, strunt i det. Hur som: Hjärtat måste va me! Jag gillar det. Jag gillar Norrland, när jag tänker efter.

Exempel på samma humorgrepp fast där det inte funkar:

Adliga professorer skrattar åt MS-sjuka som tappar känseln i vissa kroppsdelar, som dom adliga professorerna har känsel i.

VD:ar på hedgefonder skrattar åt långtidssjuksrivna undersköterskor som inte kan döda om det krävs.

Stalin skrattar åt en blind tjej som går in i en stolpe.

Annonser