Back to the future

Vad är det med det där jävla femtiotalet egentligen? Jag börjar misstänka att jag är rasist. Och du också. Förresten var jag på ICA nyss och i kassan blev jag niad av en tjugotreåring med Paradise Hotel-frisyr:

– Vill ni ha kvittot?
– Om vi vill ha kvittot?
– Eh… ja, alltså…
– Antingen ser jag ut som en dement före detta yrkesofficer med en dunkel och sannolikt incestuös historia, eller så är du lite… bakom och tror att du står i en jävla lanthandel. Vilket är det? VA?
– Jo… eller nej, alltså, förlåt om du…

Jag stirrade honom tyst med mina crazy eyes. När jag gick ut från butiken tänkte jag på det där oskicket att nia folk. Alltså det är femtio år sedan vi kom överens om att sluta nia folk. Om Bror Rexed, som ligger begravd i Helsingfors, skulle rotera i sin grav varje gång någon niar folk på ICA, då kunde finnländarna koppla något slags kraftverk till hans kvarlevor och förse hela Österbotten med el.

Unga människors idé om hyfs är alltså att låtsas att det är femtiotal igen.

Dom tjugo procenten falukorvsrasister i det här landet längtar till samma femtiotal. Ingen islam här inte. Sjön gick ner bakom Sjöbloms dass och det största som hände var när Åsa-Nisse sa nåt mustigt om raketer och snus och brännvin till Klabbarparn.

Människor med mörkt pigment skådades i tälten på Kiviks marknad, bredvid dvärgkastningen och den zigenska spådamen. Avocado och broccoli och annan konstig mat var okänt. Precis som vin. Alla drack mjöd.

Sverigedemokraterna har en geografiskt hemvist i södra Sverige eller varhelst det finns epatraktorer och tjuvjakt. Men deras egentliga territorium är just detta idealiserade femtiotal. Inget av det dom är så rädda för fanns då. Inskränktheten och inaveln härskade och arbetarna höll mössan i handen när dom pratade med fabrikören. I småstäderna fanns gator med butiker och dom kriminella hette trygga svenska namn och var raggare eller svingpjattar. Homosexualitet var en sjukdom och hysteriska fruntimmer slängdes in på hispan.

Hashtag #beckis4life

En tidstypisk scen från den pastorala idyllen i ett Arboga eller ett Huddinge:

– Se god dag, direktör Rönnberg!
– Den godaste av dagar, lantmätare Ekblad!
– Så lite judar och patrask här är på gatorna idag!
– Ödmjukast! Ha en bra dag själv!

Jag? Jag har snöat in på keramik.

Vad gäller svensk formgivning i allmänhet är femtiotalet ganska fantastiskt. Nästan oavsett vad man tittar på är det vackert. Bruksföremål, hus, tyger, silver, möbler. I keramiken hade Gustavsberg, Rörstrand och Upsala-Ekeby sina bästa år, samtidigt, i slutet av årtiondet.

Summering: Unga vill till femtiotalet och försöker nia sig tillbaka dit. Deras bild av att vara artig är en pilsnerfilm. Detta är den svenska skolans egentliga misslyckande. Försämrade PISA-resultat är en bagatell i jämförelse. Sverigedemokraterna vill femtiotalet för att det var så fritt från genusvetenskap och ingen sa chokladboll. Ett inskränkt rövsamhälle; rasisternas Arkadien. Jag tyr mig till femtiotalet för att det fanns en överproduktion av vackra saker.

Och där står vi, enade. Jag, nittiotalisterna och Sverigedemokraterna. Var och en med en dröm om något som vi inte känner men idealiserar. Vad är det med det där jävla femtiotalet egentligen?

Jag tänker att jag antagligen är rasist också som drömmer om samma sak. Men sedan tänker jag att lite skillnad är det nog ändå, mellan att gilla vaser och fat och att älska etnisk homogenitet och rashygien.

*vänder mig mot dig som läser, tittar dig i ögonen*
– Säg mig, vad tror ni om det?

Annonser