Farting on the shoulders of giants

Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad.

Men men.

Så var det den här obrukbara jordlotten som kallas media, då. Den som en gång fyllde en roll – har jag fått mig berättat, av män med mer skägg än jag, i ljuset av en flämtande lykta. Idag är det reducerat till förmågan att skriva rubriker som inte berättar något men som pratar om det avskyvärda eller kanske det fantastiska.

Det är inte nödvändigtvis dom allra mest knivskarpa sinnena som dras dit. Vi kan återkomma till det. Men först en annan grej som jag, som glasögonorm, uppmärksammade. Det var i våras. Synsam fick en ny VD, som kom från Mekonomen.

Jag minns dom många optikerpersonligheter som ondgjorde sig över detta. Oj oj, nu kommer Synsam lämna sin glasögonprofil och bli mer av en verkstadskedja och butiker med biltillbehör. Just snyggt! Förr kunde man köpa kontaktlinser men nu verkar planen vara att ersätta dom med kamremmar. 

Och du minns antagligen lika bra som jag, i höstas, när Tengboms Arkitekter anställde Johanna Frelin som VD, som tidigare varit VD för Hyper Island. Alla arkitektpersonligheter som var rädda för att gamla fina Tengbom nu skulle sluta rita hus och istället börja ägna sig åt att utbilda folk från provinserna till att bli kanske Interactive Art Directors eller kanske Digital Data Strategists med hjälp av outside the box-pedagogik och en ungdomlig klädkod.

Ja, du såg ju vad jag gjorde precis.
Jag använde det knivskarpa vapnet ironi ur bloggarens verktygslåda.

Men – rätt mycket folk i media gjorde exakt den analysen efter att Jan Helin utsetts till programdirektör för SVT. Utan ironi, ska tilläggas. Ja-haaa då ska ässvetee bli som aftonblaaadet då asså då e de klickschornalistiiik som blir grejjen.

Förlåt, men alltså. Dra mig i dyngan och kalla mig fläskkorv.

Jag har tidigare här på bloggen häpnat över mediemänniskornas totala oförmåga att skapa verksamheter som tjänar pengar. Det gör jag inte längre. Jag häpnar mer över, liksom, hur folk hittar till jobbet på morgonen. Hur dom faktiskt fyller offsetplåtarna med innehåll en gång per dygn. Hur dom förmår att ens skriva här upptäcker han det avskyvärda i kylskåpet, det som händer sen får mig att aldrig vilja äta ost igen.

*klappar händer långsamt*
*tänker på en kompis som jag borde ta en öl med*
*dricker lådvin*
*själv då?*
*bilen går bra eller?*

Annonser