Barrträdsbonanza

Nu börjar folk köpa julgranar. Andra, lyckligt lottade, är markägare och kan bege sig ut för att såga en gran i sin egen skog. Det går också bra att stjäla en gran från någons marker. Ett brott som är så löjligt och charmigt att det knappt är ett brott. Vem kan bli arg på en grantjuv, liksom. Blir man påkommen är det uppgjort sen gammalt att markägaren hötter med nävarna, så man får springa, och alla blir så där härligt andfådda. Puh! Och sen lite varm choklad när man kommer hem.

En sed som är ovanlig men ändå förekommer, är den att skjuta granen med hagelgevär. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. En gång köpte farsan för övrigt en gran på torget som var så ful att han fick gå tillbaks och byta den.

Här sitter jag och glor på min egen gran just nu. Vi har klätt den, jag och ungarna, med så mycket pynt att man inte på direkten ser att det finns en gran där under. Den är som en Phil Spector-produktion.

Här är vår tradition: Vi stjäl varje år en gran från en bostadsrättsförening. Ni vet, folk har en gran på gården eller i trapphuset. En så tar vi. Förra året var vi i Bostadsrättsföreningen Ligustern i Aspudden och svepte med oss en från deras trapphus. Dom har en ganska imposant entré, med en väggrelief och marmorgolv och grejer. Där stod granen. Vi fick syn på den genom dörren, väntade till någon dök upp och låtsades vara på väg att hälsa på någon. Att vara vit och se normal ut öppnar, bokstavligt talat, dörrar.

Det känns bra, på flera sätt. Vi gör något tillsammans, jag och ungarna. Och vi är i stan. Det är ingen förljugen idyll. Det finns ett spänningsmoment i det men det känns inte som att vi begår något brott i egentlig bemärkelse. En rolig sak jämfört med att stjäla granar i skogen, är att man skapar lite oreda i föreningen. Vi brukar äta fikon och dricka must när vi kommer hem och spekulera i vad som sker. Bergdahl på trean är rosenrasande. Dom nya i gårdshuset med det konstiga namnet tycker sig få anklagande blickar på sig.

I år snodde vi en på söder, på en innergård. Det är nästan mysigast. Och i dag var tajmingen perfekt, precis i den första snön! Som att vi var inne i ett julkort och inte inne i Bostadsrättsföreningen Oliven 2. En 36-åring med skägg blängde på oss. Länge. Han tog kort eller filmade med mobilen men sa inget. Granen var solitt förankrad och lite för hög, så vi sågade ner den.

Nu står den i sin fot. Och en webstrateg med rötterna i Finspång sitter och ser i sin mobil, på filmen. Han kommer på sig själv med att inte ens vara arg. Han är, och han blir så besviken när han inser det – han är avundsjuk. Sådär är det att leva tänker han. Treåringen och bebisen och mamman till barnen som han inte ligger med längre är hans värld. Den kommer att gå sönder men inte nu.

Och alla drömmar som var och som kändes viktiga är nu bytta mot en.
Att någon gång stjäla något slags jävla barrträd.

Annonser