Juni 2016

Mörkret har kontrollen nu. December är ett slag redan vunnet. Mörkret uppträder så där självsäkert som den gör, som inte tro sig ha några fiender. Nonchalant och obrytt. Hade mörkret sett en enda hollywoodfilm hade det tagit det lite piano och månat om en god relation med resten av världen. Men det är hybris all over. Nittiofem procent eller så av universum är mörk materia och mörk energi. Vem kan klandra mörkret för det goda självförtroendet?

Universum är oändligt och det betyder detta: Allting måste finnas. Allt som kunde vara, är. Samtidigt. Det finns en planet där du går runt just nu som är likadan som jorden. Den är jorden och inte. Det är inte abstrakt, i nåt parallellt universum. Det är här. Och det enda som skiljer är avstånd. Ställ dig tätt intill den du älskar och ni står fyratusen mil ifrån varandra. Och ändå tror vi på möten.

Ljuset vet såklart att våren är oundviklig. Jag vet inte var ljuset är just nu men jag vet att det vet. Man har berättat den här historien fler gånger än någon kan minnas; den om hur mörkret ägde allt men föll.

Jag vet en vår som väntar. Jag vet en sommar, som kommer hända. Vet hur gräset kommer lukta och i vilken ordning blommorna dyker upp. Jag är tio år äldre än Jesus, har sett mer. Inget överraskar mig längre. Vi klättrar över stängslet och badar. Stjärnorna glor på oss och vi har vuxit upp med att dom är så långt borta men i oändligheten är det som att vi bryter bröd med dom, som att vi slår läger på samma mark.

Det finns dom som är rädda för mörkret. Själv vill jag ta ner det på jorden, berätta att det är på väg att förlora, igen, och sedan bara finnas där för det. Vi kan ta en öl eller hur det nu blir, vad som funkar. Känner jag något, när jag tittar ut genom fönstret, så är det förtröstan.

En ny värld väntar under den snö som ännu inte täcker marken.

Annonser