Till kitschens försvar

Här är en jultradition jag har: På julaftonen går jag till julgudstjänsten i Söderledskyrkan. Dom spelar Stilla natt och jag gråter. Det här är lite konstigt och en smula genant.

Sången skrevs i all hast, på julafton 1818, i den lilla tyska byn Oberndorf, eftersom man behövde något enkelt att spela då orgeln var trasig. Den tjugosexårige prästen Joseph Mohr rotade fram en dikt och bad kyrkans organist Franz Gruber att tonsätta den för solister, kör och gitarr.

Varför min sentimentalitet? Well. Texten målar upp en idyll och idyllen lever av nostalgisk längtan efter något som inte är men kanske var. Eller, med Schillers ord: Idyllen ger hjärtat näring men inte anden. Alltså, kitsch, kort och gott.

Jävla Schiller

Det fina med det: Man behöver inte tro för att lugnas av Stilla Natt. Det är en tablå över ett mirakel men frälsningen behöver inte alls bo i miraklet utan kan finnas i orden. Natten är stilla. Ett barn har fötts och föräldrarna, dom vakande fromma två, sitter där i stallet och undrar vad som egentligen händer. Herodes är paranoid och galen. En stjärna tänds över stallet och inget blir var det var.

Mörkret flyr och dagen gryr. Räddningstimman för världen slår, nu begynner vårt jubelår. Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född. Det är tyska romantikers omständliga sätt att säga ”det ordnar sig”.

Och naturligtvis. Den där totalt galna scenen från skyttegravshelvetets 1914. Hur soldater som beskjutit varandra plötsligt kliver upp och afterworkar med varandra och sjunger den sången. Den sentimentala kitschen som håller kriget och skakar det och gråter och skrattar och skakar på huvudet och släpper ner det igen, i leran och döden, skakar på huvudet och går därifrån. Allt det som gör oss till människor och samtidigt allt som tar det mänskliga från oss.

När jag tänker på saken är det inte konstigt att jag gråter.

Annonser