Generalförsamlingens gymkort

Den tionde december 1948 antog generalförsamlingen i FN sin deklaration om dom mänskliga rättigheterna. Den inleds med orden ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Ser du dom allvarliga männen som står i den stora salen i FN-huset? Någon spelar en högtidlig trudelutt på en trumpet, som vid en militärbegravning i en amerikansk film. Folk har uniformer och folkdräkter på sig.

Texten fortsätter med orden ”alla människor kan också flyga och får 100 free spins på Casinoclowns.com”. Nävars, okej. det gör den inte. Men den kunde lika gärna ha gjort det.

Vad som är säkert är detta: Det viktigaste beslutet du fattar någonsin är när du väljer dina föräldrar. Är du dum i huvudet så väljer du föräldrar i Syrien eller Nordkorea. Men även om du väljer föräldrar i Sverige kan det skilja ganska mycket. Det är till exempel rätt mycket smartare att välja rika föräldrar än fattiga.

Lika i värde och rättigheter”. Om det faktiskt var så att dom orden betydde någonting, hade vi såklart sett till att jämna ut skillnaderna, så att valet av föräldrar spelade lite mindre roll.

Till exempel hade vi haft en arvsskatt på 100% och istället delat ut något slags allmänt bidrag till alla som fyller arton. Så att dom som annars fått utan ansträngning, inte skulle få det. Och dom som inte fått något, trots ansträngning, skulle få det. Det hade också varit självklart att folk som lämnade sitt land för att söka sig till ett annat, hade välkomnats, utan tjafs.

Men dom där orden är ju bara kitsch.

Jag tror att människans sämsta, eller i alla fall mest bedrägliga, egenskap är att se sig själv som en moralisk varelse. Vi vill så gärna att det ska vara så. Vi vill så gärna stå i FN-salen när dom spelar en högtidlig trudelutt på trumpet. Vi vill att det ska betyda något. Fast det måste vara utan insats, utan ansträngning. Annars blir det så jäkla trist.

Deklarationen om dom mänskliga rättigheterna är kort sagt den globala versionen av när man skaffar sig ett gymkort. Man vill så gärna bli smal. Men satan i gatan vad tråkigt och jobbigt det är om man faktiskt måste träna också.

Annonser

Fresh thinking, better korv

En sak som slår mig är att ingenting är bra nog som det är. En inställning som jag gillar. Det gör oss till något mer än bara människor. Jag väljer att kalla den här nya sortens framåtsträvare för Contextual Optimizers.

(Alltså ibland tänker jag att jag borde skita i hela grejen och bara bli en Göran Adlén istället. Köpa mig lite för ungdomliga kläder, börja le på bild och sedan turnera i folkets hus med trendföreläsningar för det lokala näringslivet. ”Contextual Optimizers”, skulle jag säga, samtidigt som jag skulle röra mig dynamiskt och använda hela scenen, ”är den sortens människor som driver utvecklingen.” Och så skulle det vara en bild med någon i rörelseoskärpa på keynotebilden.)

Jag såg precis en skylt på Seven Eleven som gjorde reklam för korv med mos. ”Haha, korv med mos – löjligt!” Man kallar det därför istället för Butcher’s Plate.

Textreklam? Nej nej. Please call it Native Advertising. (Eller bara Svenska Dagbladets affärsplan.) En reklambyrå där trötta exjournalister och obetalda praktikanter skriver taffligt om varumärkens förträfflighet, är inte det utan en Content Agency eller kanske en Native Digital Content Butcher’s Plate Creative Consulting Agency.

Apelsinjuice kanske fortfarande dricks ute i provinserna, jag vet inte. Själv dricker jag Raw Orange Juice Boost. Det kommer, så att säga, med en urban lifestyle.

Det finns, givetvis en enorm outnyttjad potential här. Man kan ta dom allra töntigaste sakerna och ge dom genuint coola namn. Perception is everything, ungdomar. Enkla saker som att restskatt blir Tax Power Boozt och grejen att stoppa folk på gågator med en pärm i sin hand, blir Social Walking Marketing.

Regn? Hydro Fuel.
Huvudlöss? Scalp Protein Add-ons.
Fetma? Zero Fucks BMI State of Mind.

Sa jag förresten keynotebilden i parentesen? Ja fan. Sorry. Det skulle såklart vara powerpointbilden. Man kan göra nästan allt i powerpoint. 96% av dom Contextual Optimizers jag känner använder powerpoint och är mycket nöjda med det.

Det våras för Hitler

Jag tänker på döden och på livet. Två tydliga motsatser, så länge vi håller Schrödinger utanför resonemanget. Och är det något som vi människor älskar så är det tydliga motsatser. Rena, klara konflikter. Det är ingen slump att vi har hittat vatten på mars, men inte hittat någon utanför Timbro, som inte tycker Rebecka Weidmo Uvell är dum i huvudet.

Jag klandrar ingen för polariseringen. Jag omfamnar den. Nu när vi får så många intryck och nyheter varje dag, måste saker förenklas och förstärkas. Alternativet är att hjärnan imploderar och att man ramlar ihop, blir institutionaliserad och sedan flyttar till ett torp utan el och börja samla på slevar.

Systemet är enkelt och effektivt. Om en person undrar om det inte är dumt att nazister mördar skolbarn på grund av hudfärg, går det alltid att svara ”jo så kan man tycka men vänstern är ju dom största bråkmakarna”.

Och tycker någon att det är för jäkla risigt att SD lägger ut adresser till blivande flyktingboenden och säljer bensin och tändare via Ticktail, samtidigt som deras företrädare tycker att vi ska sitta med en kulspruta på öresundsbron och manar till folket att ta tillbaka landet. Då är det bara att lägga huvudet på sned och säga att ”det viktigaste är ändå att poängtera att vänstern är dom riktiga extremisterna”.

Breivik? ”Fast nu handlar det om Jonas Sjöstedt.”
Jackie Arklöv? ”Men AFA?”
Lasermannen? ”Karl-Bertil Jonsson!
Peter Mangs? ”Din morsa.

Ja, det är supertrist att högerextremister bränner och mördar. Kan man tycka. Men det är aldrig ens fel när två träter. Och det vore såklart direkt löjligt att inte i det här sammanhanget påpeka att alla på public service gillar Lenin.

Etta på humortoppen

Så då hade Robert Gustafsson suttit hos Skavlan alltså. Och ondgjort sig över att folk inte tycker det är kul med skämt om bögar och tossiga fruntimmer samt även över att man helst inte ska slänga kvicksilverbatterier i fridlysta skogstjärnar. Robert lever i ett fascistiskt Sverige. Mälarhöjden är Sovjet under jezjovsjtjinan, Rondo är Idi Amins kök med blöta strumpor och två veckor till lön. Detta är alltings nollpunkt, säger Robert. Inget kan vara värre.

Jag funderar lite på vad den här ilskan kommer ifrån. Att kalla källsortering för fascism känns lite… jag vet inte, överdrivet? No? För ungdomar som läser det här: Robert var kul för länge sedan. Idag är han arg och grinig. Han är också en bra symbol för en personlighetstyp som breder ut sig i samhället, som nässlor runt ett utedass: Mannen utan syfte.

Varför har mannen inget syfte? Jo, det kommer sig av att han ser världen i ett så snävt perspektiv att det enda han ser är sitt eget arsle. Två skinkor med en skåra emellan. That’s it. Skulle du själv hitta ett syfte med något om du befann dig konstant i det läget?

Så mannen klagar. På sossarna och på tiggarna och på feministerna och på jantelagen och på romerna och på skatten och på bensinpriset. Men mest av allt klagar mannen utan syfte på åsiktskorridoren och på att ”man inte får säga vad man vill”. Att vi inte pratar om allt.

Det finns såklart skitmånga saker som inte får så mycket utrymme i samhällsdebatten. Högmod snackas det inte mycket om i dagarna. Rotselleri och andra rotfrukter är nästan aldrig med i debattprogrammen. Andra saker på sällan-prat-listan: Pingviner, mellankrigsarkitektur, holländska ostar, ångest, chemtrails, bibeln, östafrikansk film, lakrits, Halland, pinnstolar. Men just dom sakerna, som mannen utan syfte menar är ”saker vi inte pratar om”. Det är ju för fan det enda vi pratar om.

Varje gång folk pratar om yttrandefrihet och politisk korrekthet som om det var motsatser dör en supergullig kattunge som heter till exempel Myzan, en kattunge med hela kattlivet framför sig.

Säg vad du vill, fucker! Ropa det eller tatuera det på den där röven som är det enda du ser. Men förvänta dig, kanske, inte att alla andra ba ”hmm åh va smart o bra sagt, mannen utan syfte, soft du ee”. Vill du muta in ett gärde där inget växer, för ditt sorgliga tyckande, gör det. Ge ut en fucking bok.

Det är ett särskilt obegåvat sätt att dissa yttrandefriheten, det där, att hålla inne med sina värsta hjärndödheter, men låta dom synas i sprickorna, och samtidigt skylla på att samhället är trångsynt som inte omfamnar ens rövighet med öppna, mjuka armar. Passivt aggressivt och oerhört osexigt. Hmmm… keeeej inte lika osexigt som en BACK-mössa men du fattar.

*tittar på arslet
*blir sugen på skinka*
inser: jamen fan det är ju jul snart, tiden går så fort asså

Lilla Sportspegeln Redux

Jag tänker på döden, nyss hemkommen från skogskyrkogården. Vi i det här landet firar, igen, den blyga och lite kantiga versionen av Día de muertos och det är fint. Jag och dottern är där och letar en bra plats att tända ett ljus för morfar. Vi gråter lite och håller om varandra. Gör ingen sak av det. Får lite svindel av alla ljus, som vart och ett är ett tillfälligt, flämtande, minnesmärke efter ett helt liv.

Martin Heidegger menade att vi inte ens lever i en tillvaro, utan i en tilldödenvaro. Här går vi, så kollektivt medvetna om vår förgänglighet, att hela vårt vara riktas mot detta. Hur medieprofilen Artur Ringart förhåller sig till det vet jag inte helt säkert. Jag vet att han var programledare för Lilla Sportspegeln när jag var typ tio. Vi återkommer till honom.

Du ska dö och jag ska dö. Men när börjar man dö? Glöm Heidegger nu, aight, det är inte någon filosofisk fråga. Det finns något som heter seniorlägenheter för folk som är femtiofem år eller äldre. Att flytta in i en sån är onekligen att börja dö.

Jag begriper att det är bra med serviceboenden när folk närmar sig åttio. Men en femtiofemåring kan i normalfallet inte skylla på demens eller höftledsfrakturer eller andra geriatriska buzzwords. Här är mejlsvaret som borde skickas till folk som anmäler sitt intresse för en sådan lägenhet: ”Du har för helvete knappt börjat leva! Varför vill du börja dö? Att börja dö kommer göra dig till en zombie! Okej en zombie som reser mycket men ändå en zombie!

Damn you Heidegger! Och damn you förhistoriska människa som för hundrafemtitusen år sen pushade språket precis över kanten för att vår självmedvetenhet skulle vidgas till medvetenhet om varats slut.

Just ja. Medieprofilen Artur Ringart. Han driver nuförtiden News55, som är ett KIT för folk i obelånade villor, kan man säga. För det räcker inte för folk som passerat den magiska gränsen att bo i reservat. Dom behöver egna nyhetskanaler också.

Artur skriver själv en krönika om helgen som passerat. Han skriver att Halloween är något obehagligt och onödigt, eftersom man inte firade det när han var barn. ”Som vuxen vill jag slippa fira en importerad amerikansk helg. Vi har ju redan hederliga svenska helger och traditioner att fira” konstaterar Artur. Ja, visst, det var bättre för. Innan mobiltelefoner och invandrare och aids. Artur fortsätter (på riktigt) med att sjunga svagdrickans lov.

Så kan också det att börja dö beskrivas: Att man tycker att all förändring är eländig. Allt är bara falafel och starka grytor! Kan man få en sillamacka eller?